”Orimligt att män får rätt lön och kvinnor fel”

REPLIK. Avtalsrörelsen närmar sig med stormsteg och som förväntat vill inte industrins företrädare, ekonomerna Mats Kinnwall och Anders Rune, att lågavlönade kvinnor ska få möjlighet att successivt närma sig de väldigt mycket bättre anställningsvillkor som männen i industrin redan har. Det skriver de i artikeln ”Lågavlönade kvinnor kan inte få mest av lönekakan” i Dagens Samhälle 29 april.

Det finns många skäl som talar för att industrin borde understödja kraven på förbättrade villkor för exempelvis arbetarkvinnor i offentlig sektor. Ett bekymmer är att det sedan lång tid utbildas alldeles för få undersköterskor och barnskötare. Vidare är personalomsättningen i arbetaryrken i kommuner och landsting 25 procent per år. För låg lön, för mycket deltider och för stor andel visstidsanställningar är det som står till buds för arbetarkvinnor i kommunerna. Detta håller inte för att kunna bedriva en värdig välfärd, som vi alla räknar med att få del av under olika skeden av livet.

Enligt LO:s beräkningar, som baseras på SCB:s lönestatistik 2013 tjänar en manlig arbetare i verkstadsindustrin 26 400 kronor per månad och en kvinnlig arbetare i kommunal sektor 21 800 kronor. Skillnaden är alltså 4 500 kronor. Det är en fullständigt orimlig skillnad! Givetvis är jobben i industrin svåra, men minst lika svårt är det att exempelvis att vårda äldre och sjuka med professionalism och integritet. Män får i dagsläget rätt lön medan kvinnor får fel lön.

Ett trick industriekonomerna försöker sig på är att ställa de lågavlönade arbetarkvinnorna i LO-förbunden vid skampålen. De antyder att orsaken till finanskrisen i Sverige 2008 var för höga löneökningar. Eftersom arbetarkvinnorna fick något större löneökningar än arbetarmännen i de centrala avtalen 2007 är nästa steg i tankekedjan att finanskrisen egentligen orsakades av arbetarkvinnorna och inte av den globala nedgången i världsekonomin. Jämställda löner mellan kvinnor och män är alltså ett problem för industrin.

LO-förbunden står just nu i startgroparna att förverkliga de långsikta mål för lönebildningen som samtliga förbund nyligen skrivit under på. Där ingår bland annat det gemensamma kravet att lönegapet mellan män och kvinnor i arbetaryrken ska minska med 0,5 procentenheter per år. Det handlar om drygt en hundring per år. Räknat för hela arbetsmarknaden skulle detta öka lönekostnaderna omkring en tiondels procentenhet ”extra” per år. I det ljuset är det fullständigt absurt att köpa resonemanget att kravet på successivt mer jämställda löner skulle vara ett hot mot industrin.

För övrigt är det positivt att industriekonomerna numera använder begreppet lågavlönade kvinnor. Det tar vi som ett erkännande från industrin att det finns strukturer i lönebildningen som straffar kvinnor i allmänhet, men särskilt kvinnodominerade yrken eller avtalsområden.

Det är bra att industrins parter inser hur väldigt viktiga frågor detta är och Kommunal står alltid till förfogande för att diskutera dessa frågor.

Lenita Granlund, avtalssekreterare Kommunal