Misstag att subventionera fackavgiften

Regeringen och Vänsterpartiet drev nyligen igenom ett förslag i riksdagen om att det från och med 1 juli 2018 ska bli möjligt att göra avdrag för fackföreningsavgiften i deklarationen. Sedan tidigare har arbetsgivare kunnat göra avdrag för avgiften till arbetsgivarorganisationer, och att rättigheterna likställs för arbetstagare är visserligen rimligt. Bättre hade dock varit om avdragen slopats för båda parter, då beslutet är problematiskt av flera skäl.

Dels är avdraget inte förenligt med föreningsrätten. Genom att subventionera fackavgiften tvingar regeringen dem som vill stå utanför facket att med skattemedel vara med och betala för dem som vill vara med. En förutsättning för fackföreningars existens är fri föreningsrätt, och denna viktiga princip slås fast i både regeringsformen och Europakonventionen. Föreningsrätten innebär att alla människor har rätt att sammansluta sig med andra, bland annat att för gå med i fackföreningar. I denna rättighet ligger dock även rätten att inte behöva ansluta sig. Hur attraktivt det fackliga medlemskapet än är så kommer det alltid finnas personer som väljer att inte vara med, och det måste respekteras. Den som är för fria fackförbund och som värnar en fri föreningsrätt bör därför även stå upp för att dem som väljer att inte vara medlemmar inte heller ska behöva betala.

Vidare minskar subventioner incitamenten till förändring. Statsminister Löfven brukar ofta säga att ”den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”. Tror man det så bör man också tro att det fackliga medlemskapet är något som arbetstagarna i grunden vill ha, och faktiskt är beredda att betala för. Att fackföreningarnas anslutningstal under flera år minskat beror inte på att avgiften varit för hög, utan på att Sveriges arbetstagare har haft svårt att se vad meningen med facket egentligen är. Stora delar av fackförbundsrörelsen har länge varit för dåliga på att förnya sig och förklara för folk varför de är relevanta på dagens arbetsmarknad. Att subventionera avgiften kommer ytterligare spä på förbundens ovilja till utveckling, eftersom de då kan locka med låga avgifter snarare än kvalité. I stället skulle facken behöva starkare drivkrafter till att moderniseras i takt med de stora förändringar som väntar svensk arbetsmarknad.

Facken står inför enorma utmaningar. Rörligheten på arbetsmarknaden ökar och normen att utbilda sig till ett yrke som man arbetar med fram till pension är inget som attraherar unga i dag. Digitalisering, automatisering och robotisering gör att hela branscher sannolikt kommer att försvinna inom några år, med enorma omställningar som följd. Samtidigt möjliggör ny teknik att det kommer bli lättare att vara egenanställd och allt fler kommer att välja den typen av arbetsformer. Det kommer uppluckra arbetstagarbegreppet och ställa logiken att vara med i ett fackförbund som endast organiserar anställda inom en given sektor på stora prov. Vissa fackförbund har insett detta, och har genom moderniseringar lyckats öka medlemstalen – trots att avgiften inte varit subventionerad.

Sverige har gynnats av den svenska modellen. Alla tjänar på systemet där parterna i fred och samförstånd beslutar om de breda dragen på arbetsmarknaden. När det fungerar skapar det effektiva, jämlika och välmående arbetsplatser där de anställda känner att de får vara med och påverka. Ska den svenska modellen överleva och utvecklas krävs dock stora anpassningar och moderniseringar. För att klara det behöver både arbetsgivarorganisationer och fackförbund bära sina egna kostnader och konkurrera med hög kvalité i stället för subventionerad rea på medlemsavgiften.

Carl Hellström, fackligt förtroendevald och medlem i Liberalerna