Alliansens förslag ställer på nytt lärare utanför

Häromdagen kom Alliansen med ett löfte om 10 000 kronor mer i månaden till 1 500 förstelärare i särskilt utsatta områden. Det är inte längre någon tvekan om att våra allt mer högljudda varningar om en förestående lärarbrist nu har nått fram till politiker på nationell nivå. Det är just i områden med låga kunskapsresultat som lärarbristen syns allra tydligast.

Redan i somras pekade Alliansen på behovet av större satsningar på lärarlöner i områden med extra stora utmaningar. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé talade om lönehöjningar på 10 000 kronor. Enligt vår mycket försiktiga beräkning skulle det handla om drygt 6 000 lärare. Det står i alla fall alldeles klart att en lönehöjning för 1 500 lärare bara handlar om en bråkdel av lärarna i utsatta områden.

Min bedömning är att det skulle leda till en stor och berättigad besvikelse från den stora grupp lärare som på goda grunder tycker att de, trots tuffa förutsättningar, gör ett bra jobb, men ändå inte skulle få ta del av satsningen. Det kan inte uteslutas att denna satsning istället skulle bli kontraproduktiv och leda till att många söker sig till andra arbetsgivare eller rent av väljer att hoppa av från läraryrket.

LÄS ÄVEN REPLIKEN: Karriärtjänster i utsatta områden lyfter hela skolan. 

Så även om nivån är den rätta, 10 000 kronor mer i månaden skulle göra en verklig skillnad, så måste satsningen breddas så att den kommer alla till del. Det har redan funnits en kritik från lärarhåll mot att de hittillsvarande satsningarna inte kommer fler till del. En del av kritiken har varit att kriterierna som finns för lärarlönelyftet har uppfyllts av långt fler än dem som fått del av satsningarna. Det är endast ett fåtal arbetsgivare som sett till att alla som nått upp till kriterierna också omfattats av en lönehöjning.

Mot bakgrund av detta är det svårt att förstå att Alliansen lägger fram förslag till lönehöjningar som säkert kommer att uppfattas som godtyckliga. För även om det är helt nya tjänster kommer kritiken, om förslaget skulle bli verklighet, att bli förödande.

Men ännu återstår det tid innan förslaget har omvandlats till riksdagspolitik och det finns chans till förändringar. Jag förutsätter att också regeringen kommer att svara upp mot detta förslag med ett eget skarpt förslag. De måste inse att de växande klyftorna mellan olika elevgrupper kräver åtgärder och kan knappast överlämna den planhalvan till Alliansen. Det är ingen tvekan om att lärarna och lärarnas insatser är centrala för att åstadkomma en vändning. Det handlar förstås inte endast om högre löner. Jag har också föreslagit att läraryrket måste renodlas, minskning av undervisningstiden och klasstorlekarna.

Nu närmar sig regeringens vårproposition och jag tror och hoppas att regeringen där kommer med förslag som väl matchar Alliansens lärarsatsningar. Kanske har regeringen efter diskussionerna om lärarlönelyftet också en större insikt om vikten av att åtgärderna behöver bli så breda att inte stora lärargrupper ställs utanför.

Om regeringen inte hinner göra så stora extrasatsningar i vårpropositionen så är jag övertygad om att man inser att den riktade satsningen på ”Samverkan för bästa skola”, som i nuläget omfattar mindre än en procent av landets skolor, inte är tillräcklig mot bakgrund av de problem med bristande likvärdighet som svensk skola uppvisar.

Jag är därför säker på att regeringen allra senast i årets valårsbudget kommer med förslag som på allvar tar itu med de ökade klyftorna. Där är tillgången till välutbildade och legitimerade lärare en central del. Då behöver lärarnas löner öka och arbetsbelastningen minska.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas riksförbund