Lyssna på polisernas röster

Ibland önskar jag att jag inte hade skrivit texten om uttryckningspolisens situation. Sedan den publicerades i Dagens Samhälle har jag överösts med tips från poliser. De flesta meddelanden handlar om hur frustrerade de är över att inte kunna upprätthålla en rättsstat. Att de helt enkelt inte kan göra sitt jobb under de förutsättningar de förväntas göra det.

Det är tufft att skriva om invandringen till Sverige. Om jag tar mig rätten att generalisera har landet delats upp i två fält. De som är för och de som är emot den flyktingström som just nu kan räknas i hundratusental. Men, riktigt så enkelt är det naturligtvis inte, många gråzoner finns mellan dessa positioner.

Det jag menar är dock att om man skriver om konsekvenserna av den snabba förändring som tillstöter i och med att hundratusentals nya människor kommer till Sverige, så kan man anklagas för att svartmåla situationen, vara alarmistisk och i förlängningen kallas för främlingsfientlig. Och det gäller inte bara oss som skriver.

När jag bett poliser att själva gå ut i medier och berätta om sina farhågor och vilka konsekvenser och risker de ser med denna situation har de sagt att de inte vågar, att de inte vill bli utmålade som rasister. Jag är inte rasist. Dubbelpunkt.

Över 50 000 människor har kommit till Sverige de senaste månaderna. Det vet de flesta svenskar nu, det rapporteras och diskuteras varje dag. Men hur ofta hör vi om de – vi kan nu räkna också dem i tiotusental – som inte har registrerat sig och som inte har för avsikt att göra det?

En del av dem är transitflyktingar som bara vill resa vidare till Finland eller Norge, men vi bör vara klara över att många stannar kvar, i det skuggsamhälle som vi brukar kalla det papperslösa.

De papperslösa kan vara egypter, bosnier och palestinier som inte tror att de kommer att få uppehållstillstånd och därför inte har ansökt. Dessa grupper har både andra reportrar och jag själv uppmärksammat många gånger förr. Ofta jobbar de för slavlöner och lever utsatta och otrygga liv.

Men de omfattande flyktingströmmar vi nu ser är också förenade med risker, särskilt när mottagningen blir allt mer ansträngd och rutiner och standardförfaranden krackelerar. Det papperslösa parallellsamhället växer och bland de många som nu kommer hit kan det också finnas krigsförbrytare, terrorister och kriminella.

Poliser skriver till mig att de är ”mörkrädda för utvecklingen i landet”. Bränder i asylboenden, ett växande skuggsamhälle, en växande befolkning. Allt detta är digra utmaningar för de män och kvinnor som är satta att garantera vår trygghet.

En polis som mejlar har tidigare varit chef på en viktig rotel, men har nu lämnat polisyrket för säkerhetsbranschen:

”Jag vill kunna titta mina barn i ögonen när de växer upp och vara ärlig när jag säger att jag var tvungen att lämna kåren för att ingen chef eller politiker var mån om Sverige”.

Jag läser alla dessa mejl och hoppas innerligt att fler enskilda poliser ska börja våga tala öppet om sin arbetssituation – och att de omständigheter de skildrar möts med de resurser som krävs. Det förvånar inte att polisen nyligen flaggade för behov av resursförstärkningar i mångmiljardklassen de kommande åren

En snabbt växande befolkning, registrerad som oregistrerad, innebär att vi måste anpassa poliskåren därefter. Och för Guds skull få stopp på bränderna på asylboenden.

Nu går våra poliser från ord till handling. I en aktion – som stödjs av Polisförbundet – och som kallas ”Nu räcker det” ingår att tusentals poliser skickar tusentals brev till rikspolischefen, statsministern, inrikesministern, justitieministern, alla partiledare och kungen. Alla för att berätta om sin arbetsvardag.

Måtte deras röster bli hörda.

Nuri Kino, författare, journalist och grundare av organisationen A Demand For Action som jobbar för skydd av minoriteter i Irak och Syrien