”Kunskapsresultaten kommer inte av sig själva”

Hon har längtat efter att jobba med tonåringar igen, säger hon. Från förra rektorstjänsten på låg- och mellanstadiet i Blackeberg tog hon i februari klivet till högstadieskolan i villaidyllen Äppelviken strax väster om Stockholms city. 

– När den här tjänsten blev ledig kände jag – nu har jag chansen att få jobba kvar i Bromma fast på en högstadieskola, det har jag saknat.

Vad är det du gillar med tonåringar?
– I årskurs 7–9 kan man föra djupare dialoger, eleverna kommer med jättemycket input, kloka tankar och idéer. Man möter andra sorters frågor på högstadiet.

Äppelviksskolan ligger i toppskiktet betygsmässigt – gör ni något särskilt bra eller är förklaringen att nästan alla elever har högutbildade föräldrar och materiellt gott ställt?
– Svårt att säga, men det jag sett hittills är att personalen har hög kompetens, här finns ett stort ansvarstagande bland lärarna och en positiv atmosfär. Det i kombination med väldigt studiemotiverade elever leder förstås till höga resultat. Och det har vi, men också god undervisning – bara studiemotivation räcker inte långt. Kunskapsresultaten kommer inte av sig själva. 

Men ändå, med välartade och hårdpluggande elever – blir det inte en räkmacka vara rektor?
– Definitivt inte! Det är det inte på någon skola, utmaningarna är desamma. Tidigare jobbade jag i ett ganska utsatt område men även elever på en sådan här skola, som inte är socioekonomiskt utsatt alls, behöver stöd. Att gå i en högpresterande klass kan vara krävande. Så det handlar fortfarande om samma jobb. 

Har ni tagit emot några nyanlända?
– Det har vi, nio nyanlända plus sex elever som läser svenska som andraspråk. Vi försöker ta emot i mån av plats och där ligger ju problemet – vi har ont om platser. 

Mest brännande frågan på skolans område just nu?

– Bortsett från covid så är den problematiska skolfrånvaron en trend som oroar mig. Den ökar, oavsett område. Jag sitter som representant för grundskolan i den så kallade BUS-gruppen i Bromma, där stadsdelen, socialtjänsten, skolan och olika enheter inom barn- och ungdomspsykiatrin samverkar. Ett av våra fokusområden i år är hur vi ska minska frånvaron, från förskolan och uppåt. 

Skoltidningen har skrivit om vikt- och träningshets och som Brommabo hör jag historier om prylhets i Äppelviken också. ”Har din pappa inte en Porsche så är du en tönt”, sa en grannkille som är elev hos er. Hur tacklar ni sådant?

– Ja, det låter absurt. Men samtidigt något man måste förhålla sig till. På andra skolor har jag mött elever som sagt: ”Vadå, måste jag plocka upp efter mig själv efter laborationen?”. Gör du inte det hemma? undrar man då. ”Nej, vi har städerska.” Då är det viktigt att ta diskussionen med eleven där och då.  

– Men om en elev skulle känna sig utsatt har vi ett stort elevhälsoteam och ett väl fungerande trygghetsteam som träffas varje vecka, håller koll och utreder snabbt om någon elev verkar må dåligt. Ser någon ur personalen något så tittar man inte bort utan tar tag i det. Det behöver ungdomar i dag: trygga vuxna.