Vänsterns problematiska förhållande till islamism

Sommarens debatt om vänsterns och feministers tystnad om eller förnekelse av hedersvåld och islamisters brutalitet har blivit en följetong och återuppväcktes senast i går i SVT Debatt. Detta inlägg är ett försök att förstå varför många inom vänstern i stort agerar som de gör i förhållande till dessa frågor.

Många inom vänstern är å ena sidan med rätta bekymrade över hur muslimer demoniseras av rasister och koloniala föreställningar. De har å andra sidan hamnat i en apologetisk och absurd uppskattning av alla politiska rörelser som går emot det mesta som förknippas med västvärlden. Denna villfarelse hos delar av vänstern har gamla anor. Den franska tänkaren, Michel Foucault, som än idag starkt influerar vänstern och feminister, begick samma misstag när han trots Simone de Beauvoirs kritik hyllade Khomeinismen som befrielseteologi pga. dess fientlighet mot upplysningstidens arv. Han bagatelliserade också Khomeinis brutalitet i allmänhet och hans införande av obligatorisk könsapartheid i Iran.

Följden av detta agerande blir att man i praktiken ställer sig bredvid en liten minoritet av islamister som uppger sig vara det muslimska samfundets ansikte och röst, men som i verkligheten driver en aggressiv agenda för islamisering av de legala och sociala aspekterna av livet i diasporan. Ju mer islamister flyttar fram sina positioner desto mer ifrågasätter och överger många inom vänstern sekulära värdens och yttrandefrihetens önskvärdhet.

Den svenska vänstern förmår inte att stå på två anti-repressiva ben. Många inom vänstern håller inne med sin kritik av förtryckande islamiska praktiker, men är frikostiga med kritiken mot den rasism och den intolerans som riktas mot muslimer. Den svenska vänstern har sålunda mycket att lära av vänstertidskriften Charlie Hebdo som förmår motverka såväl rasism som islamism.

Kvinnor och män som går emot islamisters agenda beskylls i Iran för islamofobi, av Muslimska brödraskapet i Egypten för att vara dolda Mubarak-anhängare och av Saudiarabien för att vara apostater. I debatten om islamisters kvinnoförtryck i förorten var det heller inte islamisterna som kritiserades av vänstern utan de invandrarkvinnor som sa ifrån. De beskylldes för att vara rasister, islamofober samt för att förespråka en auktoritärt sekulär stat. Detta trots vetskapen att staten i Mellanöstern och Nordafrika länge lämnat över kvinnofrågor och familjepolitik till kvinnofientliga religiösa ledare och institutioner. Detta trots vetskapen att det är sekulära stater som förverkligat en del av kvinnors fri- och rättigheter.

De politiska och moraliska utmaningar som politisk islam innebär för demokratiska värden i västvärlden samt det illegitima stödet islamister får från vänstern, stärker inte bara islamister i MENA-regionen utan också i västländer, inklusive svenska förorter.

Vänstern måste kunna se skillnaden mellan den majoritet människor som flytt islamisthärjade länder och fått asyl i Sverige pga. att de förvägrats sina fri- och rättigheter och den välartikulerade och välorganiserade minoritet destruktiva och reaktionära islamister som vill omvandla sin förort till en filial av just sådana shariastyrda kvarter som många i majoriteten en gång flydde ifrån.

Vänstern får inte se brutala traditioner som hedersvåld, barn- och tvångsäktenskap, mäns privilegierade rätt till månggifte, skilsmässa och vårdnad om barn som bara ett uttryck för kulturella skillnader eller för ett universellt patriarkat. Att kämpa mot islamisters förtryck av kvinnor bör vara minst lika viktig för vänstern som kampen mot den rasism som utövas mot muslimer.

Många feminister och vänstermänniskor i min bekantskapskrets hamnar i sin iver att mota rasism mot muslimer, i en relativiserande tredje-världism. De liksom många andra inom vänstern tolererar, legitimerar eller håller tyst om islamisters mörka och brutala politik. Deras tystnad är ett enormt svek mot miljontals människor. Deras relativiserande linje är politiskt oansvarig.

Den mest hållbara linjen för progressiva krafter, både inom höger och vänster, i detta läge är att kritisera och motverka såväl rasister som islamister. Med en sådan linje återupprättas synen på våra grundläggande fri- och rättigheters som giltiga för alla – bortom etniska, religiösa och nationella markörer.

Devin Rexvid, doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet