Sverige behöver kompetent arbetskraft

Slutreplik. Om en lön i Sverige på mellan 25 500 och 28 900 kronor som utstationerade i byggbranschen får – den största gruppen utstationerade – anses vara orättvis, då har vi olika definitioner av begreppet rättvisa. Det är nämligen lönenivåer som dessa som det nuvarande regelverket innebär i praktiken. Det är mer än en sjuksköterska eller polis har i ingångslön och framförallt mer än vad en byggarbetare tjänar hemma i Polen.

Utstationeringsdirektivet har funnits i mer än 20 år och garanterar att den utsände har rätt till kollektivavtalets hårda kärna i Sverige, alltifrån löner, villkor om semester, arbetstids- och arbetsmiljöbestämmelser till bestämmelser om likabehandling och icke-diskriminering. Det är inget annat än en mytbildning från fackförbund och de politiska partierna på vänsterkanten att dagens regelverk inte ger den utstationerade rättigheter. Det är en egenpåhittad fajt med väderkvarnar för att kunna stänga utländsk arbetskraft.

Det största bekymret med det nya utstationeringsdirektivet, som Korneliusson inte ens bemödar sig med att kommentera, handlar om det centrala begreppet ersättning. Det är högst oklart hur begreppet ska tolkas i ett svenskt sammanhang, där vi har tusentals kollektivavtal, inklusive lokala avtal och hängavtal. Risken är påfallande att tolkningsrätten över avtalen flyttas från arbetsmarknadens parter till EU-domstolen. Det är ett flagrant brott mot den svenska arbetsmarknadsmodellen och en utveckling som jag anser att också Korneliusson borde bekymra sig över.

I Korneliussens och Målareförbundets värld verkar det viktigaste dock vara att hindra personer från andra länder att komma till Sverige och arbeta. Då spelar det mindre roll om det handlar om utstationeringsdirektivet eller arbetskraftsinvandring utanför Europa. Det är djupt beklagligt eftersom vi är i stort behov av kompetent arbetskraft som bygger Sverige, både bokstavligt och bildligt.

Christofer Fjellner, Europaparlamentariker (M)