Sverige behöver en politik för förändring

Urbaniseringen gör att mindre samhällen runtomkring i Sverige avfolkas samtidigt som storstäderna växer. Globaliseringen och teknologisk förändring gör att hela industrier på bara några år blivit helt obsoleta. Internet och digitaliseringen har till exempel helt och hållet förändrat förutsättningarna för både film, musik och spelindustrin över bara några år. Samtidigt flyttar hela industrier jorden runt i takt med att det blir mer gynnsamt att bedriva verksamhet på andra platser. Även människor är mer rörliga än förr, vilket på bara något decennium gjort Sverige till ett land präglat av både mänsklig och kulturell mångfald.

Förändring kan bemötas på olika sätt. En å som slingrar sig genom ett landskap drar med sig jord och ändrar över tid marken i sin närhet. Den förändringen går att begränsa, genom att kontinuerligt fylla på med grus och stenar i de partier som påverkas mest, vilket kostar tid och resurser, eller bejakas, genom att planera i förväg för att nyttja den förändring man vet kommer att ske.

Samhällsförändringar följer exakt samma logik. Det går att motarbeta urbanisering genom omfattande landsbygdsstöd och subventioner, eller bejaka den genom en bostadspolitik som främjar rörlighet. Resultatet kommer i slutändan att bli detsamma, om inte de grundläggande drivkrafterna bakom förändringen påverkas. Men den senare lösningen kommer att bidra till ett effektivt och välmående samhälle och den andra kommer att kosta pengar och minska tillväxten.

Problemet i dag är att mycket av den politik som byggt Sverige och vår framgångsrika välfärdsstat stark baserar sig på politik som syftar till att lindra effekterna av samhällsförändringar snarare än att bejaka dem.

Vi har turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (LAS), som gör det svårare att ställa om på arbetsmarknaden i takt med att gamla jobb försvinner och nya tillkommer. Vi har en bostadspolitik som oavsett bostadsform innebär inlåsningseffekter, tack vare bland annat sträng hyresreglering och hög flyttskatt, vilket underminerar rörligheten på bostadsmarknaden och skapar ett stort underutnyttjande av bostadstillfällen.

Denna politik må ha fungerat i tider då förändring skedde långsamt och kostnaden för att mildra dess effekter vida understeg den tillväxt som ändå tillkom, men sedan dess har mycket skett. Ska Sverige vara starkt även i framtiden behöver vi en ny politik som bejakar dessa trender och som förmår skapa välfärd och trygghet ändå.

Här är den danska arbetsmarknadsmodellen, flexicurity, ett föredöme. Den går ut på att kombinera hög a-kassa med lågt anställningsskydd, det vill säga det är enklare att bli av med jobbet, men om du väl blir det är du ekonomiskt trygg och kan fokusera på att ta dig vidare till nästa. En liknande modell på bostadsmarknaden och i många andra sammanhang är inte i sig svår att formulera, dock finns det starka särintressen som opponerar sig.

Ska Sverige stå starkt i framtiden, behöver vi en politik som söker kraft i de förändringsströmmar som finns, snarare än lägger sina resurser på att lönlöst söka hindra dem. I tider som dessa, då det politiska samtalet främst handlar om vem som nekat samarbete med vem, är det viktigare än någonsin att lyfta blicken och ställa sig frågan – vilket Sverige vill vi ha?

Erik Persson, landstingspolitiker (M) Stockholm & fd moderat utskottshandläggare