Satsa mer på lärarnas kompetensutveckling

För Sveriges välfärdsyrken är det centralt att säkra såväl tillgången på utbildad personal som återkommande vidareutbildning och kompetensutveckling. Det senare stärker inte enbart kompetensen, utan har också stor betydelse för möjligheten för fler att arbeta längre.

De senaste decennierna har såväl befolkningens utbildningsnivå som kompetenskraven i arbetslivet ökat. Ett uttryck för detta är att allt fler har högskoleutbildning. Det innebär i sin tur att en ansenlig del av den kompetensutveckling som kommer att krävas på framtidens arbetsmarknad behöver ske på högskolenivå.

Högskolans resurstilldelningssystem är en av de viktigaste orsakerna till att det råder brist på utbildning som till form och innehåll passar de yrkesverksammas behov. Därför behövs en reform av resurstilldelningssystemet för den högre utbildningen som leder till ett ökat och mer flexibelt utbud.

Bristen på utbildad personal inom välfärdsyrkena är akut, det gäller inte minst läraryrket. Prognosen för lärarbristen är katastrofal. År 2035 kommer det att saknas 79 000 utbildade lärare. Både lärarnas hälsa och elevernas resultat riskeras när lärare saknas. Dessutom påverkar lärarbristen hela samhället: Vem ska utbilda framtidens sjuksköterskor, ingenjörer och elektriker om det inte finns utbildade lärare? De skolsatsningar som har utlovats av de olika politiska partierna bygger också på att det går att rekrytera fler lärare till skolan.

Reguljär lärarutbildning är givetvis det som spelar störst roll för framtidens lärarförsörjning, men söktrycket är för lågt för att det ska gå att bygga ut denna så att den matchar behovet fullt ut. Därför är det viktigt att bredda rekryteringen till läraryrket. Det kan handla om att rekrytera fler män, fler med utländsk bakgrund och inte minst att få fler personer att gå över till läraryrket från ett annat yrke, så kallade yrkesväxlare.

Idag finns flera former för yrkesverksamma lärare att uppnå och komplettera behörighet, exempelvis de statliga uppdragen VAL och lärarlyftet. Det finns också en lärarutbildning, KPU, riktad särskild mot personer som redan har ämneskunskaperna. Den kan sägas vara riktad mot just yrkesväxlare, det är därför som regeringen har beviljat det högre studiebidraget till dessa studenter. Dessutom finns kommunala satsningar där lärarstudenter integrerar lärarutbildning med anställning som lärare. Satsningarna är välbehövliga.

Tyvärr är de statliga uppdragen tidsbegränsade och omfattar inte alla behov. Utbildningarna kan inte utvecklas och skräddarsys så att de passar individen. De olika formerna av studiefinansiering för yrkesväxlare har för små volymer och behöver breddas till nya grupper.

Därför behövs ett bredare grepp där regeringen tar ett permanent ansvar för att täppa till luckorna i behörighetsgivande och behörighetskompletterande utbildningar, i samarbete med lärosätena. Detta bör ske inom ramen för de professionsprogram som regeringen låtit utreda och ge en stadga åt lärares löpande kompetensutveckling.

Kortare högskoleutbildning behöver i större utsträckning än idag kunna användas som arbetsmarknadsutbildning. För att förverkliga omställningsuppdraget krävs även förändringar i högskolans behörighets- och antagningsregler, liksom särskilda anslag till utbildning för yrkesverksamma och högre ersättning för studenter i vidareutbildning.

I framtiden kommer vi att byta jobb flera gånger under yrkeslivet vilket innebär stora möjligheter för både arbetsgivare och arbetstagare. Ett bra sätt att framtidssäkra Sverige och ligga steget före när arbetsmarknaden förändras allt snabbare är att värna och värdera sin lärarkår.

Eva Nordmark, ordförande TCO

Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet