Lyckad integration kräver en kulturrevolution

Internationella valutafonden, IMF, gav nyligen ut en rapport med data från 18 mogna ekonomier, däribland Sverige, som visar att immigration kortsiktigt kostar, men lönar sig i längden. Om det är utvald arbetskraft eller flyktingar har inte så stor betydelse på sikt. Brytpunkten mellan kostnader och större välstånd beror på hur långt tid det tar för immigranter att få fotfäste på arbetsmarknaden.

De flyktingar från före detta Jugoslavien som kom i början av 90-talet har i dag nästan lika hög sysselsättning som infödda: 70 procent för hela gruppen, över 80 procent för dem som var under 30 år vid ankomsten. En klar vinstaffär för Sverige.

Men det tog tid. Ännu efter fem år hade färre än hälften arbete. Det spelade in att de kom mitt under 90-talskrisen. Ändå måste utfallet betraktas som gott.

En ny rapport från Danmarks statistikbyrå visar att immigranter från icke-västliga länder arbetar mer i Sverige än i våra nordiska grannländer. Det kolliderar med bilden att vi är särskilt dåliga på att ge invandrare jobb.

Arbetsmarknaden framställs ofta som ett problemområde med höga barriärer. Men allt tal om utanförskap till trots har vi tillsammans med Island, Norge och Schweiz högst sysselsättning i världen. I Mipex, ett index över immigranters integration som tas fram för EU-kommissionen, ligger Sverige i topp i Europa.

Svartmålningen påverkar synen på nyanländas utsikter. Men arbetsmarknaden präglas i dag, till skillnad från 90-talet, av stor och växande brist inom praktiska yrken med måttliga utbildningskrav, till exempel plåtslagare, bagare, maskinförare och undersköterskor.

Boven är befolkningsutvecklingen. Arbetsförmedlingen bedömer att det framöver krävs en immigration om 60 000 personer om året för klara arbetskraftsbehovet.

Är alarmismen från så olika håll som Sverigedemokraterna och Finanspolitiska rådet utan fog? Inte helt. Kostnaderna i första skedet är höga, vilket kommunerna kommer att känna av under kommande år. Och det tar för lång tid för immigranter att få eget fotfäste. Det är först efter 10 till 15 år vi slår våra nordiska grannar när det gäller utomeuropéers sysselsättning.

Varför? Då nära sju av tio utrikesfödda till slut kommer i arbete med de ingångslöner och kvalifikationskrav som gäller i Sverige (källa: SCB:s arbetskraftsundersökningar, AKU), så är det sannolikt något annat som bromsar.

I boken ”Flyktingkrisen och den svenska modellen” visar Örjan Nyström och jag att informella nätverk bland immigranter i längden är mer effektiva för att bana väg till jobb än myndighetsinsatser.

Snabbspår med utbildning mot bristyrken är ett bra initiativ av regeringen. Men Arbetsförmedlingen klarar inte uppdraget. Av 60 000 inskrivna i etableringsprogrammet har på ett år bara några hundratal fått plats.

En studie i Göteborg visar att socialarbetare bara ägnar en tiondel av sin arbetstid åt klientkontakt. Är förhållandena liknande vid Arbetsförmedlingen är resultatet för snabbspåren inte förvånande.

Uppskattningsvis läggs i dag mindre än hälften av tillgänglig arbetstid inom offentlig sektor på produktion av tjänster inom kärnuppdragen. Detaljstyrande dokumentationskrav och dold administration har blivit gökungar.

Det är viktigare att göra saker på rätt sätt än att göra rätt saker. Långa ledtider, byråkrati och stuprör mellan huvudmän stänger in nyanlända i passivitet och rundgång. Problemet är inte så mycket flyktingarna eller arbetsmarknaden som myndigheternas sätt att arbeta.

Vems felet är att det har blivit så är av mindre betydelse. Men det är politikens ansvar i stat och kommun att se till att det fungerar. Ska vi klara den investering i högre välstånd som integrationen av immigranter är krävs inget mindre än en kulturrevolution i offentlig sektor.

Anders Nilsson, fd LO-ombudsman, redaktör för Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg