Allt som erbjuds oss äldre är bidragsjobb

REPLIK I sin krönika ”Arbetslöshetens rätta ansikte” i Dagens Samhälle 29/1 tar Mats Edman upp att det framför allt är nyanlända invandrare och ungdomar som drabbas av arbetslöshet.

Han glömmer dock den grupp som visserligen inte är en så stor del av de arbetslösa, men som om de drabbas hör till dem som har svårast att komma tillbaka till ett vanligt arbete. Vilken är då denna grupp? Jo, arbetslösa över 45 år som av någon anledning blir av med sitt arbete, exempelvis en nedläggning eller nedskärning. Det är bara att titta på statistiken över de som är inskrivna i Fas 3.

Andelen Fas 3:are under 40 år är rätt så liten, sedan accelererar det ju äldre personerna blir. Svårast har de som närmar sig 60. Det är närmare ett under om dessa lyckas få ett fast arbete eller ett vikariat som pågår så lång tid att de kvalificerar sig för en ny a-kasseperiod.

För ett par år sedan läste jag en undersökning som visade att ungdomar i genomsnitt gick arbetslösa i 100 dagar innan de fick jobb, medan femtioplussare fick räkna med 400 dagar. Då har de utförsäkrats från a-kassan, är inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantin och därmed berättigade till bidragsjobb. Innan äldre arbetslösa är berättigade till bidragsjobben har de inte en chans. Svårigheten för äldre att få jobb gäller oavsett vad man tidigare haft för utbildning och yrkeserfarenhet.

De grupper som Edman tar upp i sin artikel, ungdomar och nyanlända invandrare, hade tidigare möjlighet att få enklare jobb som inte krävde så mycket förkunskaper. De lågkvalificerade jobben är en port in på arbetsmarknaden och inte minst en möjlighet att förbättra språket så att svenskkunskaperna så småningom blir tillräckligt bra för de mer kvalificerade jobben.

Ett mycket stort problem i Sverige i dag är att vi får allt färre okvalificerade jobb att söka. Visserligen beror det på att många okvalificerade jobb försvunnit, men det är tyvärr inte hela sanningen. Sanningen är i stället att många av de okvalificerade arbetsuppgifterna fortfarande utförs. Men till skillnad från förr får man inte längre lön för dem, utan människor förväntas utföra dessa arbetsuppgifter för att få sina försäkringsersättningar.

Under de senaste åren har vi börjat se ett annat fenomen, så kallade sociala företag. De har ett fåtal anställda, oftast med olika former av lönestöd, men desto fler personer som är placerade där av Arbetsförmedlingen i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, av Försäkringskassan för rehabilitering eller av kommunen för att ordna daglig verksamhet för personer inom LSS.

I praktiken fungerar dessa dock som gratis arbetskraft som det sociala företaget många gånger till och med får betalt för att ta emot. Om ett vanligt företag tar emot en praktikant eller en Fas 3:are görs det åtminstone på papperet en kontroll på att den personen inte ersätter en ordinarie anställd. Denna kontroll görs inte när det gäller sociala företag. Inte heller görs det någon etableringskontroll vid utbetalning av starta eget-bidrag. Det är alltså fritt fram att starta sociala företag med bidragspersonal inom branscher som redan är överetablerade på en ort.

Om det ska bli ordning på arbetsmarknaden måste bidragsjobben bort och vi måste återigen få fram riktiga jobb som ger lön till de anställda och skatteintäkter, i stället för utgifter, till samhället.

Fotnot: Susanna Svensson bloggar på Fasan2.

Susanna Svensson, arbetsmarknadspolitisk debattör, långtidsarbetslös, bloggare