Sverige sviker tiggare utsatta för människohandel

Tiggeri har kommit att bli ett problem i det svenska samhället. Det är dock inget egentligt problem för oss som bor och arbetar i Sverige, men däremot för de människor som kommer hit i brist på andra försörjningsmöjligheter. Problemet ligger i den livssituation som dessa människor kommer ifrån, samt den behandling de blir utsatta för i Sverige.

De människor som reser till Sverige för att tigga blir lätt offer för de som vill göra pengar på andra människors bekostnad. Dagens debatt om tiggeri har dock kommit att fokusera på den olägenhet som det anses utgöra för oss som bor och arbetar i Sverige och inte vill bevittna sådan misär. Debatten gäller olika förslag att motverka problemet från just det perspektivet.

Hur utländska tiggare bemöts och behandlas beror till stor del på hur de identifieras och definieras. Hur de definieras rättsligt är avgörande för vilka rättigheter och skyldigheter de har. Den fria rörligheten inom EU har medfört en möjlighet att resa in och vistas i Sverige utan särskilt tillstånd eller krav på försörjning och bereder grund för ett visst skydd.

Tiggeri är inte en kriminaliserad verksamhet i Sverige och de som kommer hit för att tigga ska således ingå i detta skyddsnät. Det har antytts att tiggeri ofta sker i organiserade former och frågan har lyfts om organiserade kriminella grupper är involverade. Några av de tiggare som i dag syns i svenska städer är sannolikt utsatta för kriminell verksamhet. Det är inte alldeles ovanligt att de utnyttjas av kriminella genom att bland annat få låna pengar för resan, hyra för platsen de tigger på och för sovplats. Dessa lån ökar oftast i högre takt än de går att återbetala och tiggaren försätts därmed i en beroendeställning till en eller flera exploatörer.

Tiggeri har kommit att inbegripas i utnyttjanden som definieras som tvångsarbete och inkluderats i straffbestämmelsen om människohandel. De människor som sitter och tigger är inte de som ligger bakom eventuell brottslig verksamhet utan utnyttjas och ska betraktas som brottsoffer.

För att de som utnyttjas att tigga i Sverige ska kunna erhålla straffrättsligt skydd är det av vikt att de blir korrekt identifierade som brottsoffer och definierade som målsägande. För att definieras som målsägande har det visats nödvändigt att de ses som rättfärdiga och trovärdiga offer. Offrets sociala status vid brottstillfället är avgörande för hur skyddsvärda de anses vara.

I det svenska rättssystemet har en bild av rättfärdiga och trovärdiga offer för människohandel målats upp vilket uteslutande avser sexuellt utnyttjade unga kvinnor. Tiggare passar inte in i bilden av hur ett offer för människohandel anses vara och erhåller därför inte heller det skydd som de är berättigade till. Sverige har inte har prioriterat skyddet för dessa offer och inte värnat deras rättigheter.

En av de stora frågorna har kommit att bli om olika typer av förbud mot tiggeri ska införas. Detta kan ske antingen genom att förbjuda tiggeri i sin helhet eller genom att införa ett förbud mot att skänka pengar till dem som tigger. Den politiska målsättningen med förbuden är att minska antalet tiggare från att komma hit.

Argumenten att införa ett förbud anges vara att det skulle ställa högre krav på ursprungsländerna att ta ansvar för de problem som finns där. Liknande förbud i andra länder har dock inte visat sig fungera på det sättet. Att utesluta dessa människor från skydd i Sverige innebär endast att de blir än mer utsatta.

Förbudet att ge pengar till behövande har också motiverats genom beskrivningar om att det gagnar den organiserade brottsligheten. Det är dock endast få av de utländska tiggarna som utnyttjas av organiserade kriminella nätverk, och om man misstänker ett sådant förhållande ska det anmälas till polisen.

Att inte skänka pengar löser inga problem utan utesluter endast utsatta människor från deras berättigade skydd. Att arbeta för att dessa människor får det bättre ställt i sina hemländer är naturligtvis ett viktigt arbete som ska prioriteras. Men det står inte i motsatsförhållande till att skydda de människor som söker sig hit. Det måste finnas åtgärder både för att motverka problemet genom stöd och resurser till ursprungsländerna och ett fungerande skydd för utsatta i Sverige.

Karin Åström, jur. dr, universitetslektor Umeå universitet, har disputerat på en avhandling om rättsliga åtgärder mot människohandel