Subventioner är inte vägen till förnybart elsystem

Vattenkraften är ständigt föremål för diskussion. Samtidigt är den genom sin storlek helt avgörande för att Sverige ska ha någon möjlighet att få det helt förnybara energisystem till 2040 som energiöverenskommelsen innebär. Tänk bort hela eller stora delar av vattenkraften, och du tänker samtidigt bort det förnybara energisystemet.

Energikommissionen har också varit tydliga med vattenkraftens betydelse – i dag och framåt. Det var välkommet att det klargjordes och i stort sett är vi på Fortum mycket nöjda med överenskommelsen, då den innebär att vi nu får en förutsägbar inriktning på energipolitiken.

Men är det samma sak som att säga att vattenkraftens roll nu är tryggad? Nej, tyvärr inte. Det finns två tydliga orosmoln, dels regelverken och dess tillämpning, dels den effekt som ytterligare 18 TWh subventionerad kraft kommer att få på såväl elpriser som balansen i kraftsystemet om det inte samordnas med utfasningen av kärnkraften.

Energisystemet behöver trygghet och stabilitet både i dag och i framtiden. Ett viktigt steg för ökad trygghet är den överenskommelse som Energikommissionens arbete har resulterat i. Det är ingen tvekan om att våra politiker genom kommissionen har fått en god bild av vad som är avgörande för att Sveriges energisystem fortsatt ska kunna lägga grunden för en positiv samhällsutveckling.

Nu finns förutsättningar att använda kärnkraften som en klimatvänlig brygga till det helt förnybara energisystem som ska vara på plats år 2040. Sänkningen av skatten på vattenkraft för att ge den samma förutsättningar som annan förnybar produktion var ytterligare ett viktigt beslut eftersom vattenkraften måste få förutsättningar att utvecklas då den kommer att få en än mer avgörande betydelse för ett allt mer väderberoende elsystem.

På ett plan är möjligheterna att utveckla vattenkraften goda. Dess roll som reglerkraft, att bidra med effekt för att balansera väderberoende förnybar produktion, innebär att det är vattenkraftens förmåga att leverera effekt vid givna tillfällen snarare än en viss mängd energi under ett år som kommer i fokus.

Här finns en hotbild, inte bara mot vattenkraftens nya roll utan även mot dess befintliga, och det är utformningen av de nya regelverk som är på väg och hur de ska tillämpas.

För tittar vi på dagens hantering så lämnar tolkningen av miljöbalken mycket att önska, den är oförutsägbar, det lokala perspektivet får företräde före samhällets behov av förnybar energi i stället för att de balanseras mot varandra, med mera.

Problemet är att lagstiftningen inte på långa vägar hänger med i den omvandling som pågår. Därför spiller vi bokstavligen bort nyckeln till ett hållbart förnybart energisystem. Det är inte det som vi uppfattar vara regeringens ambition.

På ett annat plan så har vi energiöverenskommelsens mål om ytterligare 18 TWH produktion som ska stimuleras fram med hjälp av gröna certifikat, detta under perioden 2020-2030. Det är ungefär den storleksordningen som krävs för att ersätta kärnkraften när den ska vara urfasad 2040, men är verkligen timingen rätt? Energimyndigheten har nu fått uppdraget att se hur detta ska ske på det mest kostnadseffektiva sättet. Den fråga vi ställer oss är: Vad innebär ett samhällsekonomiskt kostnadseffektivt sätt att göra det på?

Det är inte oviktigt, för om vi genom subventioner på artificiell väg får fortsatt mycket låga elpriser så blir det svårt ekonomiskt för kärnkraften att kunna fungera som den tänkta bryggan över till ett förnybart energisystem till 2040. Det blir även svårt att underhålla och utveckla vattenkraften.

Det är något som riskerar att hända om vi på kort tid efter 2020 bygger 18 TWh ny produktion på en marknad som redan i dag har ett stort överutbud. Vi riskerar då en utveckling där i stort sett all produktion på sikt kommer att kräva någon form av subvention. Det är inte samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

Därmed inte sagt att subventioner för att få in mer förnybart alltid är fel. Det handlar i Nordens fall, med stora säsongsbundna variationer i efterfrågan, dels om vad som subventioneras men även om timingen. Vår bedömning är att elcertifikaten främst kommer att driva investeringar i vindkraft även om såväl biokraftvärme som viss vattenkraft också omfattas.

Det är också tvivelsutan så att när vi närmar oss slutdatum för de sista reaktorerna så måste den nya produktionen vara på plats. Men, om vindkraftsutbyggnaden startar i stor skala redan 2020 så kommer delar av den produktionen att falla för åldersstrecket innan den behövs eftersom vindkraftverk inte har en livslängd på mer än tjugo år.

Energimyndigheten har fått ett mycket viktigt uppdrag i att bestämma utformningen av framtida subventioner. Sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv behöver vi en lösning som gör att vi kan utnyttja kärnkraften fullt ut, ger incitament att bygga ny produktionskapacitet i samma takt som kärnkraften fasas ut, och samtidigt utveckla vattenkraften som fundamentet för ett helt förnybart och ekonomiskt bärkraftigt elsystem.

Det regering och riksdag behöver ägna mycket mer uppmärksamhet åt är hur regelverken och dess praxis kan utformas så att dessa i praktiken inte sätter krokben för den breda energiöverenskommelse som enats om ett helt förnybart energisystem till 2040.

Det är två uppgifter som är minst lika utmanande som arbetet att få energiöverenskommelsen på plats.

Toni Kekkinen, chef för Fortums vattenkraftsverksamhet