”Stängda gränser ger oss inte välfärden tillbaka”

För att förstå vad som händer i Sverige just nu behöver vi ta historien till hjälp. Efter andra världskriget byggdes det i Skandinavien och andra delar av västvärlden välfärdsstater av olika slag.

Visa av den näraliggande historien med världskrig, fascism, kommunism och nationalsocialism insåg dåtidens makthavare att demokrati och fred kräver tre stadiga ben: civila, politiska och inte minst sociala rättigheter.

Välfärdsstaternas grund var nationen. Därför kan en lätt förledas att tro, att bara vi hårt hävdar nationen och dess gränser så kommer välfärden tillbaka.

Men vi lever i en helt annan värld i dag, där vi genom teknologisk utveckling har möjlighet att röra oss både fysiskt och virtuellt över hela jorden.

Ingen nationalism i världen kommer att få kapitalet att sluta röra sig globalt. De enda som kommer att begränsas av en sådan politik är människor som du och jag.

Samtidigt kan de tre grundläggande rättigheterna i demokratin hjälpa oss att förstå vad som händer just nu.

Vi har sett decenniers försvagning av trygghetssystemen, långt innan flyktingar kom i flertal, och vi har sett hur rättigheter förvandlats till skyldigheter, vilket fått enorma konsekvenser.

I välfärdssektorn arbetar personal under förhållanden som är orimliga. Otrygga anställningar och påtvingade deltider ökar. Överbeläggningar på sjukhusen är snarare regel än undantag och många sjuksköterskor säger upp sig i protest.

Socialtjänstens personal går på knäna och undersköterskorna i äldreomsorgen får löner som det inte går att leva på.

De som är ställda utanför arbetsmarknaden tvingas skicka rapporter till arbetsförmedlingen oavsett om de får A-kassa eller inte. En A-kassa som på grund av höjda trösklar gått med stora överskott, vilka fungerade som kassako för den tidigare alliansregeringens skattelättnader.

Nästan hälften av de som får försörjningsstöd har det på grund av just de höjda trösklarna till arbetslöshetsförsäkringen. Socialbidragsnormen tillåter inte bredband, trots att detta är grundläggande för att delta i samhället och inte minst en viktig förutsättning för att kunna hitta ett arbete.

Nästan 100 000 människor har, fram till att stupstocken nu äntligen tas bort, utförsäkrats från försäkringskassan. ”Utförsäkrade” är ett begrepp och en praxis som med all tydlighet visar hur de sociala rättigheterna har försvagas.

Den politiska debatten borde nu handla om hur vi ska kunna förverkliga och ge näring till våra tre mest basala rättigheter.

Alltså – hur kan vi öka de civila, politiska och sociala rättigheterna? Vårt demokratiska samhälle kräver detta, annars fungerar det helt enkelt inte. Det ser vi i dag när anständighet och gemenskap vittrar sönder.

Lösningen ligger inte i mindre demokrati utan mer, inte färre rättigheter utan fler.

Det är inte för sent att vända den här utvecklingen och historien kan ingjuta hopp. De stora framstegen sker när vi tillsammans ställer krav.

Varken arbetare eller kvinnor fick sin rösträtt eller sina ekonomiska rättigheter till skänks. Precis som det kan vara värt att påminna om hur införandet av allmän folkpension under välfärdsstatens tidiga år var en helt avgörande reform för att lyfta en majoritet av vår befolkning ur fattigdom.

Hade dåtidens människor försökt att motivera varje reform med kortsiktiga ekonomiska mått hade de förmodligen inte blivit av.

Tillräckligt många insåg att fördelningspolitik mellan och över generationsgränserna var ett sätt att skydda inte bara sig själva och varandra, utan också framtida generationer – oss!

Det är ju märkligt om inte samma klokhet och insikt kan manifestera sig nu, när vi dessutom har än mer fakta på bordet om att ekonomisk rättvisa, jämställdhet och hållbarhet, faktiskt också är det som långsiktigt ger ekonomisk utdelning.

Mot nationalismens återvändsgränd måste vi ställa en utveckling där ekonomin blir ett verktyg för att uppnå de politiska målen. För feminismen är det mänsklig utveckling och hållbarhet, djupt förenade.

Gudrun Schyman, partiledare Feministiskt initiativ