Skulptörens recept: Så lockar man kommunerna att köpa konst

Han är den före detta väg- och vattenbyggnadsingenjören som lagom till pensionen skolade om sig till skulptör. I dag har åtskilliga av hans tungt vägande skapelser – alla i brons – nått offentlighetens ljus. Från Stockholmstrakten till västkusten med avstickare uppåt Dalhalla, neråt Malmö och ända till Capri där Axel Munthes slokhattsprydda huvud tronar i San Micheles trädgård. I Täby bildar nio bronsfigurer en ”meditationsstig” med tillhörande parkbänkar och intalade ljudslingor. 

Finansieringen, den har Carl-Gustaf Ekberg uppfunnit sin egen metod för. 

– Kommunerna betalar sockel, belysning och montage och jag erbjuder mig att söka privata finansiärer till själva skulpturerna. Men kommunerna uppfattar det som att de får en skulptur gratis, så det där lite komplicerade upphandlingsförfarandet kan de hoppa över. 

Är det företag eller privatpersoner som betalar?
– Dem jag hittar! Det kan vara lite olika. För rätt part är det ingen konstig investering. Det finns ju väldigt mycket pengar överallt, det gäller bara att aktivera dem på rätt sätt.

Hittills har bland andra Diligentia, JM och ett par privatpersoner, ”en av dem en gammal klasskamrat till mig från folkskolan”, öppnat plånboken. Men fler lär behövas. Danderyds kommun, som redan införskaffat två monumentala rondellprydnader, har siktet inställt på ytterligare en. Liksom Täby, som vill ha en skulptur till rondellen i Arninge. Bara kapitalet fattas.

Hur mycket pengar handlar det om?
– Till den i Danderyd behövs det 3 miljoner. Tre och en halv meter hög brons, förstår du, det är ett par tre ton. 

Läs också: Alla kontroverser ett kvitto på hur viktig konsten är 

Hugade spekulanter välkomnas till ateljén i Näsby slottspark där Carl-Gustaf Ekbergs fria, ibland halvabstrakta former står uppradade i miniformat. Inte förrän respektive kommun fastnat för sin favorit börjar pengajakten och därefter produktionen. 

– Men bara för dem att bestämma sig tar ju ett halvår, ett år. När det är klart kan jag börja. Eller så får vi hjälpas åt, kommunen har förstås ett rikt kontaktnät så de kan tipsa mig om vilka jag ska ringa. 

Sedan får företaget eller privatpersonen en plakett på den färdiga skulpturen?
– Så klart! Och pr vid invigningen, avtäckningen. Det kan vara stor pompa där.

Är du känd i offentlig sektor nu?
– Nja, jag måste börja bli känd! Jag finns på nätet litegrann, men är inte så framåt när det gäller Facebook och Instagram och de där grejorna. Twitter och vad det kan heta. 

Att han alls blev konstnär var mest en slump. Hans hustru drog med honom hem till grannen, den kände skulptören Axel Wallenberg. 

– Och man ska aldrig säga nej till en dams förslag, inte ens om det är ens frus, så jag följde väl med då. Men jag gick en meter bakom, noll intresserad – nej, minus!

Så småningom började Carl-Gustaf Ekberg ändå gå i skola hos Axel Wallenberg för att lära sig tekniken. Och på den vägen är det; i år firar han ett kvartssekel som professionell skulptör.  

Att andra konstnärer kan börja sno hans koncept och kontakta kommuner med samma finansieringsmodell skrämmer honom inte.   

– Marknaden är fri. Och jag har inte ensamrätt på annat än det jag gjort själv. Jag har hört att det snackas litegrann i Danderyd, att det finns de som säger: ”Ska Ekbergs konst vara överallt?” Men det är ganska få som gör så här. Jag vet inte någon. 

Läs också: Slöso: Är detta konst skattebetalarna vill ha för sina pengar?