Skamligt förtidspensionera unga funktionsnedsatta

Bryt utanförskapet. Det var Moderaternas paroll inför valet 2006, som gav den borgerliga alliansen regeringsmakten. Arbete istället för bidrag, sades vara huvudspåret för politiken. Fem år och ytterligare ett segerval senare, visar det sig dessvärre att utanförskapet består. Allt fler unga pensioneras nämligen i dag bort från arbetsmarknaden, enligt en färsk rapport till den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen.

Mellan 2003 - 2011 ökade förtids-pensionerna i åldersgruppen 20 - 24 år med dryga 80 procent! ”Siffrorna visar på ett nederlag för regeringens arbetslinje”, konstaterar utredningens huvudsekreterare Irene Wennemo i DN den 10/11.

Nu heter det förvisso inte förtidspension längre. Istället kallas det för aktivitetsersättning. Den ges till ungdomar upp till 29 år, som bedöms ha någon form av nedsatt arbetsförmåga. Idén med byte av beteckning må vara att det inte ska låta lika stigmatiserande och definitivt. Ingen ska tillåtas att passiviseras. Det ska trots allt finnas vägar öppna mot jobb och egen försörjning. Men i realiteten tycks det alltså inte blivit någon skillnad mot förr.

Lika Unika ser med djup oro på detta. Vi hade hoppats på en förändring. Och det gör vi fortfarande. Vi vill ju självklart kunna göra rätt för oss, precis som alla andra. Dock har det länge varit så, att personer med funktionsnedsättning i betydligt högre grad är drabbade av arbetslöshet än befolkningen i övrigt. Särskilt utsatta är unga människor med funktionsnedsättning, som av olika anledningar tenderar att aldrig få en chans att visa vad de går för.

Kostnaden går långt bortom den strikt bokföringsmässiga i socialförsäkringssystemet. Ungdomarna själva tvingas möta en framtid präglat av starka ekonomiska begränsningar, låga inkomster och sämre levnadsstandard. För att inte tala om kostnaden i form av dålig självkänsla och social isolering. Man skulle kunna fråga sig varför vi över huvud taget har skolplikt för att alla barn och ungdomar. Är det för att utbilda dem till en arbetsmarknad, som sedan inte vill veta av dem?

Ska regeringens arbetslinje få ett innehåll måste denna negativa utveckling brytas och alla goda krafter mobiliseras. Jag vill påminna om att riksdagen 2008 ratificerade FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I artikel 27 står det uttryckligen att ”konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra.” Att Sverige då närmast rutinmässigt stämplar ut funktionsnedsatta ungdomar med en bidragscheck i handen, kan knappast sägas vara förenligt med den konvention som vårt land förklarat sig förpliktigat att följa.

Nu är situationen i rättvisans namn inte helt nattsvart. Arbetsförmedlingen har i höst på regeringens uppdrag dragit igång en särskild kampanj för att öka funktionsnedsattas personers möjligheter att få jobb. Myndigheterna har också blivit ålagda att vara föredömen när det gäller att anställa människor med funktionsnedsättningar. Några större företagskedjor har även deklarerat att man tar socialt ansvar och gärna anställer personer ur denna grupp.

Men enstaka svalor gör förstås ingen sommar. I grunden handlar det om att vi behöver ett paradigmskifte i attityder. Ta bara beteckningen ”nedsatt arbetsförmåga”, som är symptomatisk för hela debatten. Vad betyder ”nedsatt arbetsförmåga” egentligen? Att kollektivt fästa denna etikett på en hel grupp är både föråldrat, nedlåtande och rent ut sagt dumt. Visst, är man blind kanske man inte passar som elektriker. Är man döv, är det måhända svårare att bli telefonförsäljare. Däremot tror jag inte att exempelvis regeringens kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth betraktas ha bristande arbetsförmåga bara för att hon har en hörselskada. På 1980-talet hade Sverige en biträdande socialminister som hette Bengt Lindqvist. Ingen ifrågasatte att han kunde arbeta som statsråd och styra ett land, trots att han var blind. Dessutom var Bengt Lindqvist en utmärkt jazztrummis. På tal om musik var Ludvig van Beethoven totalt döv när han skrev sina främsta kompositioner. ”Nedsatt arbetsförmåga”?

Vad jag naturligtvis menar är att vi måste börja fokusera på individerna och deras unika kompetenser, istället för att främst identifiera dem utifrån deras funktionshinder. Med smidig tillgång till hjälpmedel, ny teknik och skräddarsydda lösningar kan man tämligen enkelt lösa eventuella praktiska problem. Det tjänar alla på. Ty inte har vi i längden råd att förlora massor av människor i utanförskap som annars skulle kunna bidra positivt till hela samhällets tillväxt och välfärd?

Jan-Peter Strömgren, förbundsordförande, Hörselskadades Riksförbund (HRF)