”S tar inte ansvar för personalbristen i vården”

REPLIK Jens Sjöström (S) och Susanne Nordling (MP) skriver om personalbristen som hotar vården i Stockholm. De menar att den negativa utvecklingen nu måste vändas. Vi delar uppfattningen att det finns stora utmaningar inom vården, men det är ett nationellt problem som påverkar både Stockholmregionen och övriga landet. För att ta vår del av ansvaret har vi nu fattat beslut om en ny kompetensförsörjningsstrategi.

Beslutet om den nya strategin togs blocköverskridande och innebär att vi tar ett nytt grepp om frågor som kompetensförsörjning, utbildning, lönebildning samt ledarskap. Landstingssossarna som varit med under hela processen valde emellertid att i sista stund hoppa av. Det är minst sagt anmärkningsvärt efter ett års samtal, där vi tillsammans och utan ideologiska förtecken, brett diskuterat hur vi som enskilt landsting bättre kan möta den nationella personalbristen i vården. Strategin innehåller dessutom flera av de åtgärder som Sjöström och Nordling föreslår i sitt debattinlägg.

Även om vi aldrig tidigare har haft så många läkare och sjuksköterskor anställda som idag har vi en klar brist inom vissa områden. För mig som personallandstingsråd har kompetensförsörjningsfrågorna därför varit högprioriterade sedan jag tillträdde mitt uppdrag. Arbetet med strategin drog också igång förra året och har förutom de politiska partierna involverat chefläkare, fackförbund och HR. När landstingssossarna säger nej till strategin ska man ha i åtanke att de varit med hela vägen, men först de sista veckorna börjat visa motstånd. Det får mig att undra vem det egentligen är som styr och vad som ligger bakom avhoppet.

Ett märkligt ställningstagande i sista minuten, när en konkret handlingsplan nu tas fram för att bland annat skapa fler och tydligare kompetens- och karriärstegar för medarbetarna. I det arbetet kommer sjuksköterskor och undersköterskor vara prioriterade. Dessa grupper behöver bättre karriärmöjligheter kopplade till lön. Syftet är att fler unga ska lockas till vården, att våra duktiga medarbetare stannar kvar och att bättre premiera utbildning, erfarenhet och kompetens.

Landstingssossarna försöker också återigen göra vårdens personalproblem till enbart ett Stockholmsproblem. SCB har dock slagit fast att det nationellt kan komma att saknas över 150 000 vård- och omsorgsutbildade om 20 år och runt 11 000 specialistsjuksköterskor om tio år. Där finns mycket arbete att göra för den socialdemokratiska sjukvårdsministern.

Flera intressanta pilotförsök med olika arbetstidsmodeller, personalmix och interna utbildningar pågår redan i landstinget. Dessa initiativ har tagits av dem som kan hälso- och sjukvården bäst, det vill säga av medarbetarna samt klinik- och sjukhusledningarna.

Redan idag har även flera av landstingets akutsjukhus och andra verksamheter introduktions- eller traineeprogram för nyexaminerade sjuksköterskor. Programmen är uppbyggda på lite olika sätt varför ett arbete nu pågår med att skapa en mer samordnad introduktion av dessa. Syftet är att skapa en ökad trygghet i rollen som sjuksköterska och därmed förbättra arbetsmiljön och öka patientsäkerheten.

Alliansen tar således personalfrågorna på största allvar. Men vi som enskilt landsting kan svårligen lösa vad som ytterst staten och den röd-grönaregeringen ansvarar för, nämligen att förändra vårdutbildningarna, öka utbildningsplatserna och ge oss rätten att ta över specialistsjuksköterskeutbildningen. Men vi kan och ska göra vår del. Att landstingssossarna i detta arbete har valt att sitta på läktaren och kverulera i stället för att ta ansvar och delta i beslutet är beklagligt. Det gynnar varken medarbetarna, patienterna eller vården.

Peter Carpelan, personallandstingsråd (M), Stockholms läns landsting