Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Arbetsvillkor

Polisens batonger kan aldrig vara lösningen på tiggeriet

Europas stora utanförskapsproblem och tiggeriet kräver en annan lösning än förbud, det kan till och med ett barn förstå. Det skriver Rola Brentlin och Aaron Israelson, författare till boken ”Vi kallar dem tiggare”.

Publicerad: 30 december 2014, 10:44

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Fattigdom

Förbjud tiggeriet för att hjälpa tiggarna, skriver PM Nilsson ett par dagar innan julafton på Dagens Industris ledarsida. Att tigga är farligt, menar Nilsson. Och inte bara tiggaren tar skada, utan även vi som enligt Nilsson ”minskar vår förmåga att se andra i nöd och att reagera på social misär”. Det förtar barnens humanism att se sina föräldrar gå förbi människor i nöd utan att hjälpa till. Hur förklarar vi för de små? frågar sig Nilsson.

För att slippa förklara för barnen varför man inte hjälper den fattige på gatan ska den fattige deporteras utom synhåll. Det är en märklig variant av medmänsklighet, som enbart kan praktiseras i teorin och aldrig i praktiken. Vi förstår att det är svårt för föräldrar att förklara varför fattiga människor sitter på gatan utan att pappa eller mamma sträcker ut en hjälpande hand. Men vi ställer inte upp på att använda lagen och dess batonger för att föräldrar ska slippa dessa jobbiga samtal.

Även om fattiga romers situation inte uppmärksammades i väst förrän de dök upp på våra finare shoppinggator har det här varit ett problem i decennier. Utanförskap, övergrepp och fattigdom präglar fortsatt en stor grupp europeiska romer. Också i våra västeuropeiska samhällen.

Att tigga är inte ett önskvärt sätt att försörja sig på – det håller vi med om, men det är akut fattigdom och institutionaliserat förtryck som drivit ut romerna i Europa för att tigga. I stunder av djup nöd är det desto värre nödvändigt för att kunna ställa mat på sina barns bord, något alla föräldrar borde kunna relatera till. Den fria rörligheten inom EU är i dag romernas enda vän.

I motsats till vad Nilsson skriver har inte en majoritet länder i Europa förbjudit tiggeri. Däremot har ett antal förbjudit så kallat aggressivt tiggeri eller tiggeri tillsammans med barn. I det fåtal länder som har totalförbjudit tiggeri, exempelvis England och Rumänien, syns fortsatt många tiggare på gatorna. Förbudet är helt enkelt svårt att upprätthålla. Att jaga i väg fattiga är heller inget jobb de svenska poliser vi pratat med längtar efter att få uträtta.

Just Rumänien tar Nilsson upp som ett bra exempel. Det är samma land som präglas av en djupt antiromsk politik som sedan sekler befäst romers utanförskap. Där nästan hälften av de romska barnen inte vet om de ska kunna äta sig mätta i dag. Mellan 2007 och 2013 tackade Rumänien nej till mer än 70 procent av de medel som finns avsatta i EU:s strukturfonder för att integrera romer. Den siffran förklarar bättre än någon annan Rumäniens brist på engagemang för att förbättra situationen för landets största och mest utsatta minoritet. Vi kan alltså utgå från att Rumäniens propå till Sverige om att förbjuda tiggeri inte är ett uttryck för landets välvilja gentemot sina egna medborgare.

Det är oklart hur Nilsson vill utforma sitt tiggeriförbud. Han nämner ett återinförande av lösdriverilagen som avskaffades 1965. Luffare, prostituerade, kopplerskor, hallickar samt ”tattare” och ”zigenare” omfattades av lagstiftningen och utsattes för förföljelser. Ofta bestraffades lösdriveri med straffarbete och runt om i Sverige låste man in de utsatta på anstalter. Nu tror vi inte att Nilsson vill återinföra straffarbete – men hänvisningen till en lagstiftning med vilken staten begått grova övergrepp på fattiga människor tyder, om vi ska tolka Nilsson välvilligt, åtminstone på häpnadsväckande okunskap.

Ett förbud rör oss inte bara ut på grumliga farvatten, det är dessutom ineffektivt och resurskrävande. Det finns inget som talar för att förbudet skulle leda till en förbättring för tiggaren. Internationell erfarenhet pekar på det motsatta. I USA har drygt 50 städer sedan 2007 infört förbud mot tiggeri, mot att sitta eller ligga i offentliga miljöer och dela ut mat till hemlösa. Forskningen visar förstås att detta inte minskar fattigdom. Och inte heller blir gatorna lugnare. Att förbjuda tiggeri skulle i praktiken innebära att polisresurser ska användas till att jaga fattiga EU-migranter och därefter deportera dem ur landet. Polisiära insatser är betydligt mer kostsamma än sociala insatser – som i det här fallet skulle kunna betyda att vi ger de fattiga EU-migranter, som försörjer sig i gatubilden och sover i bilar och tält, plats på härbärgen eller campingplatser.

Fattigdom kan inte förbjudas eller gömmas bort. Att bryta sekler av utanförskap kräver helt andra lösningar. Det finns exempel på länder i Europa som påbörjat detta arbete – med goda resultat, Spanien är ett sådant. Förändringen måste påbörjas hos majoritetssamhället. Med att pappor och mammor orkar ta de där jobbiga samtalen med sina barn. De är oftast mycket mer fördomsfria än vi. Det är inte för barnen det är jobbigt.

Under tiden måste vi möta dagens akuta situation på våra gator med insatser här och nu. Vår enda lösning kan inte vara att förbjuda tiggeriet. Om inte annat för att då svälter tiggarnas barn.

Det är inte bara PM Nilssons medmänsklighet som ställs på svåra prov när vi står ansikte mot ansikte med brutal fattigdom. Men det är moraliskt stötande att han vill skolka från provet när han klarar det sämre än sina barn.

Fotnot: Rola Brentlin och Aaron Israelson är författare till boken ”Vi kallar dem tiggare” (Hydra 2014).

Rola Brentlin, redaktör Tankesmedjan Migro

Aaron Israelson, chefredaktör för gatutidningen Faktum

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Fattigdom

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev