Osmaklig kritik av Arbetsförmedlingen

Debattartikeln Ledningens inkompetens sänkte Arbetsförmedlingen i Dagens Samhälle 17 september av Mads Lundgaard bjuder på en av de mest klassiska och osmakliga bilderna en moderat politiker vill förmedla. Att politiken inte ska behöva ta ansvar för sina handlingar, utan i stället ducka bakom första bästa tjänsteman som satts att utföra de politiska besluten.

Under mina dryga 20 år på Arbetsförmedlingen har jag hunnit se mycket; både politik, statsråd och generaldirektörer har varierat. Jag konstaterar mot den bakgrunden att de problem som Arbetsförmedlingen har inte helt kan skyllas på myndighetens ledning, det behövs en annan politik med fokus att knäcka arbetslösheten snarare än att knäcka de arbetslösa. Jag förvånas inte över att artikeln dyker upp direkt efter att ansvarigt statsråd flyttats åt sidan efter att denne uppenbarligen tagit och vunnit sin tuffaste strid i regeringen, beslutet att entlediga generaldirektören, den första som den borgerliga regeringen rekryterade på annons.

Att förenkla problemen med den ineffektiva arbetsmarknadspolitiken till enbart en fråga om ledning och styrning av myndigheten internt, är att göra det väldigt enkelt för sig. Det är visserligen uppenbart att det funnits problem med ledning och styrning, men det är inte hela sanningen. Snarare har den nyss avgångna generaldirektören varit en mycket lojal arbetare i vingården, en person som av statsministern själv gärna lyfts fram som det lysande undantaget på den annars så av socialdemokratin förmörkade arbetsförmedlingshimmeln. Håll även i minnet vikten av att vårda kulturen med självständiga myndighetschefer, som utför det som politiken beslutar, men som också är det bollplank politiken behöver för att bli bättre. Det är mycket svårt att fatta bra och kloka beslut med dåliga underlag, vilket det kan bli om lojaliteten mot regeringen tvingas bli större än lojaliteten med uppdraget.

Arbetsförmedlingen har drygt 300 lokala kontor, vilket gör myndigheten helt överlägsen när det gäller att kunna hantera uppdraget som gäller hela Sveriges arbetsmarknad. Att de som arbetar direkt med arbetssökande och arbetsgivare skulle kunna ha bredare utbildningsbakgrund och arbetslivserfarenhet har nog alltid ägt och äger sin riktighet, beroende på var i landet vi befinner oss. En tid var det viktigt att Arbetsförmedlingens personal avspeglade någon form av genomsnitt av Sverige, vilket gav ett brett kunnande om arbetsmarknaden i myndigheten. Under senare år har rekryteringen tyvärr blivit mer enahanda, men politiken har också förändrats. Det har blivit mer fokus på krav och kontroll än på stöd och service. Talet om att ”stärka och rusta den enskilde för att denne skulle kunna finna, få och behålla ett arbete” och ”snabbaste vägen till jobb” är ett minne blott.

Visst avsätts det mycket pengar i statsbudgeten för olika arbetsmarknadspolitiska program, men för vilka program? Administrationen kring vissa av dessa förskräcker och minskar därför starkt utrymmet för att bedriva en effektiv Arbetsförmedling. Kritiken av förmedlingssystemet (AIS) förtjänar ett visst medhåll, men då glömmer debattören att det största skälet till att systemet ser ut som det gör handlar om att politiken vill veta vad som görs och hur. När debattören talar om en arbetslöshetspeng verkar denne helt bortse från att det inte har kunnat vederläggas att de privata aktörerna lyckats bättre i sitt uppdrag, trots att de varken belastas av kontrollfunktionen gentemot arbetslöshetsförsäkringen eller viss administration.

Alltnog. De problem som Arbetsförmedlingen har kan inte helt skyllas på myndighetens ledning. Det handlar om att det behövs en annan politik som fokuserar på att knäcka arbetslösheten, inte de arbetslösa.

Meeri Wasberg, arbetsförmedlare, riksdagsledamot (S)