Mer resurser krävs till teckenspråkstolkarna

Alla människor har rätt till ett språk, och även rätt att använda sitt eget språk. Det gäller även de vars språk är svenskt teckenspråk. Tyvärr ser vi, representanter för fackförbund, teckenspråkstolkar och tolkanvändare, att den rätten är på väg att urholkas på grund av att teckenspråkstolksverksamheterna runt om i landet är underfinansierade.  Intresseorganisationer har länge påpekat att tolktjänsten idag inte är ett heltäckande och fungerande system, utan snarare ett lapptäcke. Det leder tyvärr till att både tolkar och tolkanvändare hamnar i kläm.

I en undersökning som DIK och Sveriges Teckenspråkstolkars Förening (STTF) har gjort svarar tre av fyra chefer att de delvis eller inte alls har ekonomiska förutsättningar att ge sina medarbetare de löner och villkor de önskar. Medianlönen för teckenspråkstolkar är 28 550 kronor, vilket är bland de lägre medianlönerna bland DIK:s medlemsgrupper. Detta trots att teckenspråkstolkar har fyra års utbildning för ett arbete med höga krav.

Nyutexaminerade teckenspråkstolkar har svårt att få en heltidsanställning och hoppar runt på timmar, antingen som timanställd eller egenföretagare – vilket är svårt att försörja sig på med den låga ersättningen. För den teckenspråkstolk som är ny på arbetsmarknaden är en introduktion till yrket från mer erfarna kollegor ytterst viktig. Den möjligheten ges inte när tolken arbetar ensam. Det kan skada kvaliteten på tolkningen och försvåra för dem som är i behov av tolk för att kunna genomföra samtal med varandra.

Det saknas även relevant fortbildning och kompetensutveckling för teckenspråkstolkar. För att höja kvaliteten måste tolkar i högre utsträckning kunna vidareutbilda sig och specialisera sig. Utan resurser till tolkverksamheterna och utbildningarna finns det ingen möjlighet att finansiera fortbildning och kompetensutveckling, men utan det drabbas kvaliteten på tolkningen negativt.

För att teckenspråkstolkyrket ska vara fortsatt attraktivt måste det tillföras mer resurser. Låga löner och dåliga villkor riskerar att utarma kvaliteten på teckenspråkstolkar, då ett väl utfört arbete inte kan premieras. Det kommer i sin tur att drabba de som är beroende av tolk i kontakt med myndigheter, i sitt arbete, på sin fritid eller för samtal med varandra.

Vi riskerar att få en tolkkår som inte har tid att förbereda sig, saknar tid till återhämtning och aldrig får möjlighet till vidareutbildning, då det endast finns utrymme för tolkuppdrag för att få ekonomin att gå runt. Demokratin riskerar även att utarmas genom att de hörande och döva som behöver teckenspråkstolkar inte får rätt till teckenspråkstolkning i fullgod kvalitet, och därmed inte kan samverka med varandra.

För att ge de som talar teckenspråk möjlighet att använda det språk de har rätt till, och ge de som inte kan svenskt teckenspråk möjlighet att kunna göra sig förstådda eller att förstå den teckenspråkiga genom tolkning, krävs det mer resurser till teckenspråkstolkar – både från staten, regioner och landsting. En välfinansierad teckenspråkstolksverksamhet ger alla rätt att använda sitt eget språk.

Anna Troberg, förbundsordförande DIK

Lena Eklund, styrelseledamot DIK och teckenspråkstolk

Jan Höglund, ordförande Riksförbundet DHB

Åsa Henningsson, förbundsordförande Sveriges Dövas Riksförbund

Laith Fathulla, förbundsordförande Sveriges Döva Ungdomsförbund

Angelica Grann, Sveriges Teckenspråkstolkars Förening