Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag17.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Arbetsvillkor

Medborgarskapet har liten effekt på integrationen

Striktare regler för att få medborgarskap gör att färre blir nya medborgare, men endast i undantagsfall kan vi vänta oss positiva effekter vad gäller integrationen på arbetsmarknaden. Det visar ny forskning om effekten av ett mer restriktivt respektive ett mer liberalt regelverk kring medborgarskap. Forskningen presenteras i dag, tisdag, i två rapporter för regeringskansliet på Rosenbad.

Publicerad: 8 september 2015, 03:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Medborgarskapet har liten betydelse för integrationen på arbetsmarknaden visar två nya rapporter från Delmi, Delegationen för migrationsstudier.

Foto: Patrik C Österberg, TT


Ämnen i artikeln:

ArbetsmarknadMigrationMedborgarskap

Medborgarskap kan vara både ett verktyg och en symbol för lyckad integration av utrikes födda. Flera riksdagspartier har nyligen föreslagit ändringar i regelverket. På DN debatt föreslog i januari i år exempelvis fyra företrädare från folkpartiet med Jan Björklund i spetsen, ett införande av språkkrav för medborgarskap.

Vad blir effekten om man går i mer restriktiv eller mer liberal riktning? Vad kan vi i Sverige lära oss av vår historia och av våra grannländer? Två nya rapporter från Delegation för migrationsstudier, Delmi, om dessa frågor presenteras under tisdagen på Rosenbad.

Invandringen har sedan andra världskrigets slut förändrat de skandinaviska länderna på olika sätt. År 2012 var närmare 15 procent av Sveriges befolkning födda utomlands. I Norge var motsvarande siffra 11 procent och i Danmark 8 procent. Det är viktigt för personer som invandrar permanent att också kunna bli medborgare i det nya landet (naturalisera), bl.a. för att få rätt att rösta i nationella val. Medborgarskapet är därför av demokratisk betydelse.

Samtidigt är det i hög grad upp till enskilda stater att bestämma reglerna för medborgarskap. De som invandrar till de skandinaviska länderna har under de senaste tjugo åren mötts av allt mer skiftande regelverk. Medborgarskapspolitiken har använts både till att förbättra de utrikes föddas ekonomiska och sociala integration och som ett styrmedel för invandringens omfattning och karaktär. Motiven för lagstiftningens utformning skiljer sig därmed åt.

I synnerhet i Danmark, men även i Norge, präglas regelverket av tankegången att medborgarskapet är kronan på verket i en redan genomförd integrationsprocess. I Sverige har förenklingarna att bli medborgare istället motiverats med att det förbättrar möjligheterna till integration. I Danmark har nya regler införts och redan existerande krav för medborgarskap har skärpts. I Sverige har vi istället sett steg mot ytterligare liberalisering, bland annat genom att dubbelt medborgarskap formellt blev tillåtet 2001. Norge intar en mellanposition.

Frågan är vad sådana skillnader i reglerna får för konsekvenser. Delmistudierna bygger på ett stort antal utrikes födda individer som följts över tid. Resultaten ger tre viktiga slutsatser:

För det första kan skillnader i andelen utrikes födda som blir medborgare i ett land kopplas till skillnader i regelverk. Mer restriktiva regler i Danmark leder till klart lägre naturaliseringsgrad (andel i en grupp som blir medborgare) bland utrikesfödda från regioner utanför Norden och Västeuropa. Mer liberala regler i Sverige och Norge ger klart högre naturaliseringsgrad för utrikesfödda från regioner utanför Europa.
För det andra visar studien att villkoren i ursprungslandet har betydelse för viljan att bli medborgare i det nya landet. Det generella mönstret i samtliga skandinaviska länder är att personer från Norden och Västeuropa har en relativt låg benägenhet att bli medborgare medan personer från Asien, Afrika och Östeuropa har en mycket högre naturaliseringsgrad. Utlandsfödda från Latinamerika placerar sig någonstans i mitten. Utrikesfödda från länder med lägre ekonomisk utvecklingsnivå är mer benägna att ansöka om medborgarskap. Resultaten är mer varierande vad gäller ursprungslandets grad av medborgerliga rättigheter samt tillåtande av dubbelt medborgarskap.
För det tredje är utlandsfödda som har förvärvat medborgarskap klart bättre integrerade på arbetsmarknaden än de som inte har det. Detta samband är starkast för personer som kommer från regioner som generellt har lägre arbetsmarknadsintegration. Det nya medborgarskapet kan fungera som en signal till potentiella arbetsgivare och bidra positivt till försöken att komma in på arbetsmarknaden. Det är dock endast i ett fåtal fall där ett förbättrat utfall på arbetsmarknaden direkt kan kopplas till naturaliseringstillfället. I stor utsträckning är denna grupp bättre integrerade på arbetsmarknaden redan innan de blev medborgare, vilket innebär att resultatet ska tolkas med försiktighet.

Sammanfattningsvis visar vår forskning att medborgarskap är av stor vikt både för individen och för samhället. Undersökningen ger underlag för den fortsatta politikutvecklingen. Skillnader mellan de skandinaviska länderna visar på det hela taget att den politiska gemenskapen är mer öppen för nya medlemmar i Sverige än i de andra länderna, särskilt i jämförelse med Danmark.

Även om striktare regler för att få medborgarskap gör att färre blir nya medborgare, har reglerna en begränsad inverkan på de nya medborgarnas arbetsmarknadsutfall. Detta är intressant och av stor policyrelevans. Svenska politiker bör således förvänta sig att ett närmande till våra grannländers medborgarskapslagstiftning sannolikt främst skulle påverka antalet utrikes födda som blir medborgare. Endast i undantagsfall kan vi vänta oss effekter för deras integration på arbetsmarknaden.

Inför eventuella reformer av den svenska medborgarskapspolitiken, bör därför även medborgarskapets andra innebörder för människor och för samhället diskuteras. Vikten av tillhörighet och inkludering för en lyckad integration bör vägas mot önskan att reglera invandringens omfattning med hjälp av medborgarskapet.

Fotnot: Delegationen för migrationsstudier, Delmi, inrättades i slutet av november 2013. I enlighet med kommittédirektiven uppdrar Delmi åt forskare att genomföra studier, analyser och utvärderingar. Syftet är att bidra med kunskapsunderlag till utvecklingen av den framtida politiken och till den allmänna debatten på migrationsområdet. Delmis rapporter lanseras vid offentliga seminarier.

Pieter Bevelander, professor i internationell migration och etniska relationer (IMER) vid Malmö Högskola

Jonas Helgertz, fil.dr vid ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet

Bernt Bratsberg, professor i ekonomi vid Frischsenteret, Norge

Anna Tegunimataka, doktorand i Ekonomisk historia vid Lunds universitet

Mikael Spång, fil.dr. i statsvetenskap och verksam vid Malmö Högskola

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev