”Malmös unga skriker efter hjälp”

Misslyckad skolgång och fast i arbetslöshet och kriminalitet. Sigrun Hilmarsdottir Sigurdsson, verksamhetschef på Fryshuset i Malmö, hade precis börjat jobba med 20-åringen och berättar att han inget hellre ville än att få ett jobb.

— Han ville arbeta och hade inga höga krav. Han ville göra sina föräldrar stolta.

Efter hans död skrev hon förtvivlad ett öppet brev, riktat till politiker och allmänhet, på Facebook som fick stor spridning. I det beskriver hon den vanmakt hon känner inför det eskalerande våldet. 20-åringens bror kände hon också, han mördades för drygt ett år sedan.

I sitt arbete möter hon dagligen unga i utanförskap som kämpar för ett normalt liv, men som förlorat hoppet.

— De går ut skolan och tror att de är förlorare. Vi måste visa att vi tror på dem och ser dem.

Hon betonar att hon inte vill förringa eller försvara kriminella handlingar – men vill ha en mer nyanserad debatt.

— Jag pratar inte om högt uppsatta knarkbaroner, jag pratar om de som står lägst i rang. I debatten är det många som hävdar att de får skylla sig själva. Visst de har valt det själva – men har samhället inget ansvar alls för att de misslyckats?

Problemet för majoriteten är att de inte klarat skolan, saknar utbildning och känner en djup misstro mot samhället.

Sigrun Hilmarsdottir Sigurdsson uppmaning till kommunen och politikerna lyder: Släpp in civilsamhället och idrottsföreningarna; de som känner ungdomarna och har deras förtroende.

— Jag efterfrågar samverkan, att alla som jobbar med ungdomar ska jobba tillsammans. Vi kan inte sitta på varsin kammare i våra stuprör medan våra unga blir skjutna.

— Jag skulle kunna göra underverk på Fryshuset om jag hade fått hjälp av Arbetsförmedlingen, Malmö Stad, Röda Korset och Rädda Barnen.

Arbetsgivarna måste också ta ansvar, menar hon. Trösklarna till ett första jobb är höga och även enklare jobb kräver utbildning. Och för den som har hamnat i brottsregistret är det ännu tuffare.

— Vi behöver få politikerna att få fram fler lärlingsplatser och motivera arbetsgivarna att få fram fler praktikplatser. Många av de här ungdomarna har aldrig varit på en arbetsplats och blir hur lyckliga som helst bara de får chansen.

Men är det trots allt inte de ungas eget ansvar att bli anställningsbara?

— Jo, men de måste få hjälp att ta eget ansvar. De skriker efter hjälp, ingen hör dem. Jag försvarar dem inte, men gängbildningarna har blivit ett så stort problem i Malmö - jag vill sätta ned foten.