Låt #metoo bli en del av valrörelsen

En kompis från en av de partiföreningar i Vänsterpartiet där jag var aktiv ringde mig en dag. Jag hade bytt partiförening sedan en tid tillbaka. Hen var upprörd och visste inte hur hen skulle agera. En tjej i partiföreningen hade blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av en annan partimedlem. Det var väldigt känsligt och infekterat och min kompis undrade hur jag tyckte hen borde agera. Jag kände både den anklagade förövaren och den utsatta tjejen och jag hade tidigare ansvarat för medlemsvården i partiföreningen. Min kompis kontaktade partidistriktet och berättade om vad som hänt och de gav ett bra stöd i en process för att upprätta en polisanmälan vilket skedde.

Däremot återstod frågan om att utesluta förrövaren ur partiet. I den processen fastnade det. Jag rådgjorde med min kompis och vi bestämde oss för att agera. Jag ringde helt enkelt upp förrövaren och uppmanade honom att lämna partiet och de uppdrag han hade. Efter att ha konstrat lite gjorde han också det. 

Orsaken till att jag delger den här historien är att jag menar at strategierna och rutinerna för att hantera sexuella trakasserier och övergrepp är bristfälliga även inom de politiska partierna. I det fall jag beskriver ovan gick det bra, men det berodde uteslutande på ett agerande från min sida som, förmodligen, var stadgevidrigt.

Det är irrelevant huruvida partiet i fråga kallar sig för feministiskt, som Vänsterpartiet, eller inte. Uppropet #imaktenskorridorer där kvinnor inom politiken delgett sina berättelser om vad de utsatts och utsätts för i sitt politiska arbete är vidriga. Ditt parti, framförallt din lokalförening, ska vara den platsen där du känner dig tryggast. Ni håller inte alltid med varandra i sak men ni ska ställa upp för varandra och jobba sida vid sida för det ni tror på. Det är omöjligt om människor känner sig otrygga och utsatta.

De utredningar som nu görs inom flertalet partier som pekats ut i #metoo-kampanjen är extremt bra och viktiga. Samtidigt är det viktigaste kanske att vi får strukturer på plats för att hantera den här typen av situationer bättre i framtiden, att varje parti har interna organ dit det går att vända sig när man utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp. En instans som är fristående från alla styrelser och övriga nivåer i partiet för att effektivt kunna hantera denna typ av situationer och minimera risken att personliga hänsyn kommer i vägen för ett korrekt agerande från partiets sida.

För problemet är ju uppenbart, inte sant? Den som utsätter kvinnor för sexuella trakasserier och övergrepp tillåts allt för ofta att stanna kvar i partiet, i vissa fall till och med avancera till partistyrelsen eller riksdagsgruppen. I grunden är det en fråga om vilka folkvalda vi vill ha, på alla nivåer. Och jag har, med handen på hjärtat, svårt att tro att något parti vill ha folkvalda representanter som använder ett sexistiskt språkbruk, tafsar på sina partikollegor eller till och med utsätter dem för hot, våld eller våldtäkt.

Jag hoppas att frågan om hur de politiska partierna hanterar #metoo-uppropet faktiskt får avtryck i valrörelsen och att alla partier ser sitt ansvar såväl gentemot kvinnliga medlemmar som, faktiskt, mot väljarna.

Vi vill inte ha våldtäktsmän i EU-parlamentet eller i riksdagen, inte ens på ersättarplatsen i kommunfullmäktiges valberedning i en pytteliten kommun någonstans i Sverige.

Jonas Lundgren, vänsterpartist, feministisk debattör samt nyhetschef på Makthavare.se