Låt inte spelbolag slå undan benen på föreningslivet

Alla är i dag överens om att spellagstiftningen ska förändras. Det är grunden till den utredning som Ardalan Shekarabi nu aviserat ska tillsättas efter samtal med de andra riksdagspartierna. Men hur eller varför lagstiftningen ska förändras är något som är väl värt att fundera på.

Att de utländska spelbolagen genom sin branschorganisation BOS vill se ett licenssystem är inte så märkligt. De agerar i dag på en marknad de enligt lag inte ska ha tillgång till och en licens skulle ändra på det. Att det är möjligt handlar inte om att det funnits en sådan intention i lagstiftningen, utan att de utnyttjat de luckor och brister lagstiftningen har och helt enkelt klampat in genom bakdörren. Det är knappast något som ska belönas med en licens.

Att de utländska aktörerna lobbar hårt för ett licenssystem är ganska naturligt. Men det som skapar frågetecken är varför så många av de politiska partierna helt låst sig vid ett licenssystem som den enda lösningen.

Den spelpolitik vi har i dag är i grunden bra. Den är restriktiv och bygger på en vilja att minska spelberoendet, både i spelens utformning och vilka aktörer som bedriver spel. Dagens spelpolitik är också grundplåten för stora delar av den ideella sektorns finansiering.

Principen att sektorn ska kunna vara självförsörjande och inte beroende av staten är otroligt viktig och intäkter från spel och lotterier har gjort det möjligt. Efter införandet av ett licenssystem i Danmark har de ideella organisationerna fått minskade resurser, hur ser Ardalan Shekarabi på det? Att vara fristående garanterar en mångfald och bidrar till den starka ideella sektor vi har i dag där genomsnittssvensken lägger ner 16 timmar i månaden på frivilligt arbete, vilket är en enorm samhällsekonomisk vinst. Ett licenssystem skulle gå stick i stäv både med målet att minska spelmissbruket och ett aktivt och livskraftigt civilsamhälle.

Det är viktigt att notera att den politik vi har i dag inte är utdömd, den är bara kraftigt eftersatt och misskött. Det finns ingen kritik från EU mot politiken i sig, utan bara mot att vi inte agerat på ett konsekvent sätt och har olika straffbestämmelser för svenska respektive utländska otillåtna spel. Åtgärder för att korrigera det har föreslagits av den nya främjandeförbudsutredningen.

Utredningen pekar också ut flera förslag för att komma tillrätta med några av problemen med dagens lagstiftning. Ytterligare åtgärder från exempelvis Norge och Finland går att titta närmare på, något Shekarabi själv nyligen lyft i en intervju med DN.

Även om ett licenssystem skulle införas så krävs det verktyg för att upprätthålla den, men samma verktyg kan även användas för att stärka dagens lagstiftning. Att säga att vi behöver ett licenssystem för att vi inte kan upprätthålla dagens lagstiftning är därför otroligt inkonsekvent. Det är orimligt att inte utreda hur de verktyg som finns kan användas till att stärka den befintliga lagstiftningen.

Det är bra med en utredning kring spellagstiftningen. Det kan inte se ut som det gör i dag, men det kan samtidigt inte skapas lösningar som bara leder till fler problem. Spelpolitiken är inte en isolerad fråga utan berör väldigt många områden och det går inte att ignorera konsekvenserna en omreglering skulle ha. Det är heller inte rimligt att redan i direktiven låsa sig vid en lösning utan att riktigt veta varför.

Det är tydligt varför de utländska aktörerna vill att ett licenssystem, det är långt ifrån lika tydligt varför de ansvariga politikerna vill detta. Enigheten som nu verkar finnas kring ett licenssystem är en enighet kring ett begrepp utan innebörd där alla fyller det med sina egna förhoppningar. Det behövs en utredning med fria tyglar och ett brett fokus på vilka konsekvenser olika lösningar kan få. Allt annat vore bara att bädda för ytterligare år av oreda på spelmarknaden.

Peter Moilanen, generalsekreterare IOGT-NTO