Kommunpampar tvingar folk till städerna

I takt med detta växer klyftorna mellan stad och land, och livsvillkoren blir allt mer olika, vilket får många att be om mer bidrag. Men i stället behöver kommunala beslutsfattare sluta sätta krokben för alla dem som vill driva företag runtom i landet. Att skattebetalarna ska betala för att hela Sverige ska leva behöver ifrågasättas.

Näringsminister Annie Lööf (C) menar ”att man ska ha samma möjligheter att bo och leva oavsett var man bor i landet”. Utbildningsminister Göran Hägglund (FP) vill förstatliga vården för att vi ska klara av att ge varje patient i hela landet en god vård på lika villkor”.

Men vem ska betala för det? Om du bor några mil från närmaste sjukhus kan du omöjligtvis få samma tillgång till vården som den som har Karolinska runt hörnet. Om inte Hägglund menar att vi ska bygga universitetssjukhus vid varje lanthandel ljuger han. Gustav Fridolin (MP) säger: ”Ingen ska behöva ge upp en bygd man älskar. Alla ska kunna leva, verka, jobba i den bygd där man bor och trivs. Staten ska ge förutsättningar för hela Sverige att leva, inte driva på en utveckling där jobben flyttar från landsbygden.”

Det blir tomt och onekligen lite fånigt. För det första är det ingen som driver på att jobben ska flytta. I själva verket sliter Arbetsförmedlingen med att hitta personal till arbetsplatser i Sveriges småstäder, och det mest akuta problemet är att det finns för få personer med rätt utbildning och erfarenhet som vill flytta dit. För det andra kan ingen politiker garantera jobb för alla i deras älskade bygder. Arbeten uppkommer på en marknad, som politiker i bästa fall kan stimulera fram genom att skapa goda företagsvillkor och hålla sig borta med sin klåfingrighet. Fridolin kan inte votera fram jobb. Det borde han veta vid det här laget.

Det är en ouppnåerlig dröm att vi alla ska kunna bo och leva precis vart vi vill – helt utan begränsningar. Livet sätter sådana. Vi själva skapar dem själva. Fria människors rörelse över landskapen ändrar dynamiken, och att kräva rätt att vägra anpassa sig är själviskt och naivt. Och att politikerna ger sken av att de kan lova detta är att hämma människors egen kraft, att göra glesbygdsbor till svaga bidragsberoende snarare än kaxiga småföretagare.

Snart fattar riksdagen beslut om en ny sjuårsplan för landsbygden. Men kritiken från bland andra Riksrevisionen mot det förra landsbygdsprogrammet har inte varit nådig. Slutsatsen borde bli att skrota bidragen och satsa på den långsiktiga hållbarheten. Ändå handlar politikernas förslag fortsatt om kopengar och gårdsbidrag. Socialdemokraterna lovar ytterligare 371 miljoner. Sverigedemokraternas vill tvinga offentliga sektorn att köpa enbart svensk mat.

Landsbygdsprogrammet känns mest som krimskrams som politikerna vill flasha med för att locka väljarnas blick i mörkret. Själva granen som bär upp det hela består av småföretagare runtom i landet som blåser liv i glesbygden med arbetstillfällen och framtidstro. Det verkliga arbetet för att ge människor en chans att bo nära skog och sjö, och slippa tunnelbaneeländet eller buffligheten i Stockholm, sköts – eller stoppas – av kommunalråd och byggnadsnämnder i deras möten med entreprenörer.

Glesbygden behöver inte hjälp uppifrån, utan snarare möjlighet att få växa ur invånarnas egen kreativitet och jävlaranamma. Med rödgrön bidragspolitik som traditionellt är företagarfientlig lär det bli värre. Sluta stoppa skaparkraft och vilja med höga krångliga skatter och trög byråkrati. Sopa banan ren från politik; då kan hela Sverige leva – om det vill.

Carolin Dahlman, liberal debattör och författare till flera skrifter för Timbro