Kanske händer det igen, då vet vi att vi håller

Sverige och svenskarna har hög tilltro till samhället och dess institutioner. Hitintills har de haft goda skäl till det. Men bara en katastrof kan testa hållfastheten i samhällsbygget. I fredags trasade en galning sönder oskyldiga människor på en gågata i Stockholm. I skrivande stund vet vi inte varför. Men vi vet att vi höll. Det var alldeles fruktansvärt, men tillsammans höll vi.

Vad är definitionen av ett samhälle? Är det en administrativ eller geografisk enhet? I fredags svarade vi på den frågan genom att gå tillbaka till ordets ursprung. Ett samhälle är en enhet för sammanhållning. Det svenska samhället höll samman.

Mest av allt vill jag att detta aldrig händer någon, någonstans igen. Men det sitter en man i Vita huset och beter sig som ett vuxet barn och släpper bomber för att han blev arg av något han såg på TV. I en annan del av världen sitter män och ropar på död och förintelse i ett blankt, påkostat magasin. Helst av allt vill de starta krig mot sina fiender. I detta spel är vi pjäser. Kanske får vi tänka att det kommer att hända igen.

Om det gör det vet vi följande säkert: polis och räddningstjänst fungerar bra och gör sitt arbete snabbt och effektivt. Sjukvården har god krisberedskap. Ett stort antal människor är villiga att riskera liv och bekvämlighet för att hjälpa offer och utsatta. Vi drabbas inte av destruktiv hämndlystnad, utan funderar över hur vi på ett rimligt och effektivt sätt motverkar terrordåd i framtiden. Vår regeringschef säger lagom mycket i ett bra tonläge. Vår kung gör detsamma, för Sverige i tiden som vi på gott och ont nu genomlever. Vad bra vi fungerade tillsammans. Vad misslyckat attentatet förmodligen blev i förhållande till vad gärningsmannen tänkt sig.

Det finns inget som säger att detta är IS, även om det stämmer med deras instruktionsbok för ensamma vargar. Men impulsen att förstöra som ett upprört barn, att slå på allt man ser med knuten näve, känns igen. Det spelar ingen roll hur många översatta sidor i IS propagandamagasin man läser, man kan ändå inte förstå hur de tänker. Däremot kan man förstå vad de inte vill. Sammanhållning. Självbehärskning. Mer frihet. Medkänsla med dem de drivit på flykt. Det hotar det stora projektet, det kan man läsa svart på vitt.

Frågan är om de förstår oss överhuvudtaget? Förmodligen inte. Det oavsiktliga budskapet de sänt är att det fria, öppna, demokratiska samhället skapar goda medmänniskor och goda medborgare. Detta kan vi trösta oss med: de förstår oss inte och är därför dåliga på att skada oss permanent.

Vänner som aldrig annars gråter gjorde det under och efter denna avskyvärda fredag; inte bara för att en galning mördade oskyldiga människor. Huvudsakligen grät de av rörelse över den solidaritet, generositet och medmänsklighet som de i sin utsatthet mötte. Öppna dörrar, och öppna hjärtan.

Är det ett enormt problem att det sitter arga människor i utkanten av vår sammanhållning och tänker att de vill trasa sönder samhället som de inte känner sig som en del av? Självfallet. Det finns egentligen bara två politiska inriktningar: den som är för och de som är emot ett öppet, demokratiskt samhälle. Allt annat är bara olika åsikter om hur man löser problem på bästa sätt.

Men minns känslan i kroppen när du såg folk rusa, inte ifrån men mot, faran för att hjälpa en medmänniska de inte kände. Minns att vi har frivillig vårdpersonal, vi har snabba insatsstyrkor i alla färger och former. Vi har pizza till hemkörning, vi har bilpooler, vi har jourhavande dagisfröknar och ett alldeles riktigt samhälle. Störst av allt var medmänskligheten i vårt starka, hållfasta Sverige.

Martina Jarminder, liberal skribent och debattör