Högskolan kan göra mycket själv för att bli bättre

Det pågår just nu en högskoledebatt i Sverige. Problem är välkända: ersättning för godkännande av studenter, ersättningsnivåer som skiljer sig stort mellan ämnen och höga kostnader för administration och lokaler.

Skulden läggs på politiker medan högskolans egen roll inte diskuteras. Jag vill därför visa vad man kan göra inom högskolan för att förbättra verksamheten under de villkor vi nu har (hela sektorn för akademiska studier benämns här med högskola).

Helårsprestationen betalas ut för avklarade kursmoment. Den infördes av goda skäl 1993 efter förslag i den så kallade Grundbulten (SOU 1992:44,). Fram till dess fick högskolorna medel för utbildning utan kontroll av genomförandet. Förslaget var att 60 procent av ersättningen per student skulle ges efter godkänd examination och att det skulle införas kontroller så att högskolorna inte kunde få intäkten genom att sänka kvalitetskraven.

Examination är ett rimligt mått på prestation eftersom den svarar mot uppnådda kunskapsmål; det är examinatorns ansvar. Tyvärr infördes inte kvalitetskontrollerna. Men - detta är viktigt - om examinationskraven sänkts så är det högskolan som sänkt dem!

De kontroller som behövts för att förhindra detta hade varje högskola kunna ordna med, till exempel genom samarbete med andra lärosäten för att examinera varandras studenter. Eget ansvar med andra ord.

Tilldelningen av medel för olika utbildningsområden skiljer mer än en faktor tio mellan den lägsta och den högsta ersättningsnivån. Redan i Grundbulten konstaterades att ”någon pedagogiskt grundad analys av kostnadsskillnaderna mellan olika utbildningsområden har aldrig gjorts.” Ändå är de relativa nivåerna mellan områden i dag i stort samma som 1993.

Lärosätena får omfördela ersättningen internt över utbildningsområden, från exempelvis medicin till statsvetenskap. Men det sker inte. Det finns en färdig lösning att tillämpa: 2007 presenterades ett förslag för resurstilldelning utan prestationsdel (SOU 2007:81). Alla ämnen har samma bastilldelning med tilläggsersättningar för undervisningsmetod samt ett mindre tillägg för forskningsanknytning.

Bedömning av undervisningsmetod skulle blivit svår nationellt och förslaget infördes inte. Men förslaget fungerar rakt av för den interna fördelningen inom ett lärosäte. Det krävs bara ledarskap för att införa det.

Ersättningen per student har räknats upp, men kanske inte i samma takt som löner och kostnader. Det är dock högskolans ansvar att rationalisera administration samt effektivisera verksamheten och minska lokalbehoven för att alltjämt ha tillräckliga medel för bra undervisning. Det sker inte. I stället har alla utbildningsfunktioner full kostnadstäckning utom undervisningen.

Det visar hur man värderar lärarnas arbete. Lösningen är att göra en budget över alla uppgifter, allt i från rekrytering och studievägledning till undervisning och examination, för att jämka ihop kostnaderna så att alla får en rimlig chans att göra ett hyfsat jobb. Det är vanlig verksamhetsstyrning.

Högskolan har alltså möjlighet att förbättra sig inom gällande regelverk och finansieringssystem. Jag är besvärad av bristen på öppenhet om detta och av oviljan att ta itu med problemen. Vi kan vänta stor omställning i samhället genom digitalisering av yrken som kräver högre utbildning.

Omställningen ska hanteras av högskolan genom livslångt lärande. Vi sätter alltså hoppet om vår framtida välfärd till en samhällsinstitution som inte presterar men som verkar sakna vilja att förändra sig; allt är ju någon annans fel.

Högskolans förbättring måste börja inom högskolan!

Gunnar Karlsson, professor KTH samt rådgivare i tankesmedjan Digital utmaning för rådslaget om utbildning och omställning