Har Trotzenfeldt ens läst SD:s migrationsprogram?

Replik. Förra året fick jag i uppdrag att ta fram ett uppdaterat och grundläggande inriktningsprogram för Sverigedemokraternas migrationspolitik. Under de tio år som passerat sedan vi sist antog ett program på området hade vår politik utvecklats med fler konkreta förslag.

Samtidigt hade riksdagsarbetet gett en god inblick i exakt hur mycket som behövde åtgärdas och där vi tidigare fokuserat på att täcka till hål ville vi nu presentera en helhetssyn. I ett par års tid hade vi till exempel krävt omförhandlade internationella avtal samt ett omedelbart stopp för asylmottagande. Programmet presenterades inför våra Landsdagar, och antogs där utan invändningar.

Därför blir jag minst sagt förvånad när jag läser Helena Trotzenfeldt påstå att vi varken har en vision för framtida asyllagar, förståelse för nuvarande regelverk eller konkreta förslag på vad som bör göras. Ganska snart står det dock klart att hon över huvud taget inte läst vårt migrationspolitiska program.

Vår flyktingpolitik utgår från ett antal enkla principer. Vi utgår från en närhetsprincip för att de som tvingas fly så tidigt och enkelt som möjligt ska kunna nå säkerhet. Vi utgår från effektiv hjälp, där begränsade resurser prioriterar de mest utsatta. Vi utgår från att många som mot sin vilja tvingas lämna sitt hem gärna vill återvända när det är möjligt. Vi utgår från att de som hellre bygger upp nya liv i nya hemländer ska få verkliga möjligheter till detta, utan att det bryter sönder länderna i fråga.

Med dessa utgångspunkter har vi alltså under ett par år krävt en helt ny asylpolitik. I likhet med Trotzenfeldt menar vi att systemet behöver göras om i grunden. I motsats till henne tror vi inte att den bästa nivån är EU, utan snarare global, eftersom det endast är via globala avtal och insatser vi kan erbjuda hjälp till flyktingar så nära som möjligt.

Vi vill se ett asylsystem som via internationella organ skapar säkra zoner dit personer kan fly. Att få asyl skall betyda att få en fristad i närområdet, med nödvändigt skydd och grundläggande behov tillgodosedda. I stället för att, som i dag, låta enskilda länder ta hela ansvaret för asylsökandes villkor kommer det alltså att skötas gemensamt. Samtidigt upprätthålls närhetsprincipen.

I de fall personer är personligt förföljda eller av annan anledning är i en utsatt situation och behöver vidare skydd vill vi se ett kvotflyktingsystem. Men även andra som fått asyl i säkra zoner ska kunna ansöka om visum och uppehållstillstånd i länder utanför, för till exempel arbete eller studier.

För oss är det dock – till skillnad från övriga partier i riksdagen – självklart att all migration som inte är i ett akut skede skall vara reglerad. En förutsättning är att den som bryter mot olika länders villkor för uppehållstillstånd måste kunna utvisas, även om personen är flykting. Går det inte att utvisa till hemlandet vill vi att en utvisning tillbaka till en säker zon under internationellt ansvar ska vara möjlig.

Slutligen ett par ord om återvandring. Trotzenfeldt väljer att se det som en rent ekonomisk fråga. Även om jag förvisso tror att vi, sett till hur stort utanförskapet är i de grupper där återvandringsstöd är aktuellt, kan tjäna även ekonomiskt på återvandring är det för mig främst en humanitär fråga. Som jag skrev tidigare utgår vi från att många som flytt vill kunna återvända hem. Därför vill vi också erbjuda goda möjligheter till detta, och samtidigt ge stöd till återuppbyggandet av de länder och samhällen som drabbats.

Det är en flyktingpolitik värd namnet.

Paula Bieler, migrationspolitisk talesperson (SD)