Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Arbetsvillkor

”Förbjud tiggeri – men erbjud värdiga alternativ”

Ett förbud mot tiggeri måste åtföljas av lösningar där samhället tar hand om de sämst ställda på ett värdigt sätt. Återbetalningsskyldigheten bör läggas på hemlandet via EU.

Publicerad: 27 april 2017, 09:57

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

”EU-medborgarna skulle slippa resa från sina barn, tigga och utsätta sig för fara och förnedring.”


Ämnen i artikeln:

Tiggeriförbud

Vi har kunnat följa debatten och stundtals ilskan kring tiggare och tältläger som blivit ett fenomen i den svenska gatubilden. Ett riksdagsparti har särskilt fokuserat på frågan och levererat enkla förklaringar och lösningar. De övriga partierna har mest duckat och hoppats att det löser sig på något sätt bara tiden får gå.

Martin Valfridsson, tidigare nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, ansåg först att kriminalisering av tiggande var en dålig idé. Nu har han ändrat sig och vill förbjuda. Men hittills har vi inte sett några konkreta förslag på vad som skulle göras för utsatta EU-medborgare i Sverige – utöver att kriminalisera. Det är ingen långsiktig eller människovärdig lösning på ett fattigdomsproblem som är utbrett i hela Europa. Sociala problem löses sällan genom att förbjuda symptomen.

Vi vill föreslå en radikalare lösning.

Förbjud tiggeri och tältläger – men erbjud ett alternativ. Ett samhälles människovärde bestäms utifrån hur det tar hand om sina sämst ställda. Vi kan inte med bästa vilja säga att vi tar hand om våra sämst ställda på ett värdigt sätt. I det här fallet utgörs de av främst romer – barn, vuxna och familjer. Vi låter dem sova ute, tigga och bo i läger utan mat, toalett och dusch året om i kyla och värme, vind och blåst. Vi avhyser dem från sina tillfälliga boenden.

Om vi förbjöd tiggeri, och istället behandlande de som i dag tigger på våra gator som vilka svenska medborgare som helst, så skulle de ha rätt till mat och husrum – det vill säga till sitt dagliga uppehälle. Vårt sociala skyddsnät skulle fånga upp denna grupp precis som människor som behöver ekonomiskt bistånd, flyktingar och andra grupper som hamnat på obestånd. Alla har en rättmätig plats i samhället och vi ska med gemensamma krafter ta ansvar för dem som råkar illa ut.

Initialt borde kommunen betala för att upprätthålla människovärdet och den sociala tryggheten, men sedan skicka fakturan till staten för sina utlägg. Staten fick sedan i uppgift att kräva återbetalning via EU från det land som medborgaren härstammar, eftersom vi tagit ansvar för deras medellösa medborgare. Om en svensk medborgare behöver sjukvård i ett annat EU-land så får vi i Sverige betala räkningen. Vad är skillnaden när det gäller socialvård?

Linköpings kommun har utvecklat en modell som man tror ska minska tiggandet. Man ger mat och husrum, och i förekommande fall har man också erbjudit arbete. Kommunen satsar 2,5 miljoner kronor på projektet Crossroads, vilket är föredömligt.

Samtidigt borde vi som en del i EU, tillsammans med övriga medlemsländer, på olika sätt hjälpa och stödja de länder som dessa EU-medborgare kommer ifrån att ta sitt sociala ansvar. Man ska inte vara tvingad att åka till ett annat EU-land för att överleva, men kommer man hit så ska vi ta hand om alla enligt människovärdesprincipen.

Konsekvensen skulle bli att människor togs omhand på ett värdigt sätt, och att EU-medborgarna skulle slippa resa från sina barn, tigga och utsätta sig för fara och förnedring.

Kostnaden vore försumbar, och återbetalningsskyldigheten skulle läggas på hemlandet via EU. Ansvaret för återkravet vilar då på staten, inte på den enskilda kommunen.

Maria Jacobson, journalist och debattör

Lauri Nevonen, vd Praktikertjänst Psykiatri

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Tiggeriförbud

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev