Redaktionsbloggen
28 oktober 2020 kl 11:05

Sluta prata om jämlik vård – ni vill ju ändå inte ha det

Skribent

Emma Wange
debattredaktör på Dagens Samhälle

Det här är en opinionstext

Det senaste halvåret har behovet av att diskutera välfärdsfrågor ökat. Två av de mest omdebatterade ämnena på Dagens Samhälles debattsida under hösten har varit Arbetsförmedlingens brist på lokal närvaro och det kommunala självstyrets vara eller icke vara.

Läs också perspektivartikeln

Det grundlagsskyddade självstyret har haft idel försvarare. Självstyret har onekligen många förtjänster. Men det finns också gott om utmaningar inte minst på sjukvårdssidan, vilket debattörerna helt förbigått eller bara nämnt i en bisats.

Att alla patienter ska ha rätt till en jämlik vård ses numera närmast som en hygienfaktor i samhällsdebatten. Ve den politiker som skulle våga argumentera för att vården ska vara ojämlik: att alla patienter inte ska ha tillgång till samma vårdkvalitet.

Ändå är detta själva premissen för det kommunala självstyret – det som ger varje kommun och region möjlighet att ta ut skatt och bestämma hur medlen ska fördelas. I praktiken innebär det att utfallet inte blir lika över hela landet. Det kommunala självstyret garanterar med andra ord att vården inte är jämlik, utan bäst anpassad efter förhållandena i den enskilda regionen.

För enskilda patienter är det dock inte lika självklart att regiontillhörigheten ska bestämma om de får den bästa tillgängliga vården eller inte. Särskilt som de ständigt matas med budskapet att vården ska vara jämlik. Kraven på regionpolitikerna att tillhandahålla den bästa tillgängliga vården kommer därmed att öka.

På cancerområdet är man redan där. De regionala cancercentrumen arbetar tillsammans med regionerna och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) för att skapa en mer jämlik cancervård med hög kvalitet.

Men även i andra delar av sjukvården har behoven drivit på utvecklingen. Regionerna samarbetar exempelvis i den så kallade samverkansmodellen för att användningen av nya läkemedel ska bli jämlik, kostnadseffektiv och ändamålsenlig. Modellen förvaltas av SKR. Problemet är bara att SKR inte är någon myndighet. Det arbete som görs inom samverkansmodellen, bland annat att rekommendera nya läkemedel och hur de ska användas, omfattas därmed inte av offentlighetsprincipen.

Den grundläggande tanken med det kommunala självstyret att besluten ska fattas nära medborgarna förfelas alltså när besluten blir nationella och sekretessbelagda.

Behovet av samarbete mellan flera regioner eller på ett nationellt plan kommer att öka i takt med att diagnosmetoder förfinas och behandlingsmetoder förbättras. Den utvecklingen går fort och det blir svårt, för att inte säga omöjligt, för enskilda regioner att hänga med i utvecklingen på egen hand.

Så den som värnar det kommunala självstyret bör fråga sig hur behovet av ett ökat samarbete ska tacklas. Hur medborgarna ska kunna påverka besluten, hur rekommendationer ska kunna anpassas till förutsättningarna i den egna regionen och hur offentligt arbetet ska vara. Det förtjänar mer än en bisats.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 28 oktober 2020 kl 11:05

Skribent

Emma Wange
debattredaktör på Dagens Samhälle