Redaktionsbloggen
7 oktober 2020 kl 06:30

När det tar emot får man tänka på Herrljungas socialchef

Skribent

Örjan Björklund
Redaktionschef på Dagens Samhälle

Det här är en opinionstext

Gustav Mahler skrev sin nionde och sista (fullbordade) symfoni bara några år före sin död. Han avled 1911, vid 50 års ålder. Nästan som om han hade en föraning av vad som komma skulle tonar symfonins sista sats, adagiot, mycket sakta ut i tystnad, intet. Enligt kompositörens råd i partituret ska den spelas ersterbend, döende på svenska. 

Det skriver författaren Kjell Westö i sin senaste roman ”Tritonus”, där han också berättar om ett uppförande av samma symfoni lett av den berömde dirigenten Claudio Abbado – som vid tiden för denna konsert, år 2010, själv är dödssjuk. När symfonins sista mycket svaga stråkar har klingat ut och Abbado blundande sluter armarna över bröstet är tystnaden total i flera minuter, trots en fullspikad konsertsalong. Det är en stark och rörande scen som kan ses på Youtube, där förstås även resten av konserten finns för den intresserade. 

Jag kommer av någon anledning att tänka på Westös bok och Abbado när jag läser om Herrljungas socialchef Sandra Säljö, som i våras fick en svår covidinfektion. Trots att hon är relativt ung och mycket vältränad drabbade sjukdomen henne så hårt att hon i 14 dagar svävade mellan liv och död i respirator, innan hon sakta tillfrisknade och började den långa vägen tillbaka. Ett halvår senare är hon på jobbet, men ännu bara på deltid.

Hennes erfarenheter är en påminnelse om hur oberäknelig och allvarlig en covid-19-infektion kan vara och om att vi måste fortsätta vara försiktiga för att smittspridningen inte ska ta fart igen.

För det här verkar vara långt ifrån över. Framför tv:n på söndagskvällen brister vi ut i en djup suck när Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson i SVT:s ”Agenda” säger att Sverige får räkna med coronarestriktioner åtminstone ett år framåt. Morgonen därpå läser jag i tidningen att avloppsvattnet i Stockholm visar att virusmängderna här ökar kraftigt och närmar sig de högsta nivåer som uppmättes i våras. Detta från att under juli ha varit så låga att de knappt kunde spåras. 

Det är lätt att få en lite klaustrofobisk känsla om man tänker på hur den stundande vintern ska bli om restriktionerna måste skärpas i takt med det fallande mörkret. Hur ta sig genom november, december och januari utan umgänge, släktträffar och middagar, utan kulturevenemang och konsertbesök? Utan levande jazz, rock eller klassisk musik, som vare sig den handlar om död och sorg i samband med Allhelgona eller glädje i samband med Lucia och jul, hör till det som fyller min vintertillvaron med liv och ljus. 

Jodå, det går väl förstås det med. Man får tänka på att det finns många som har det väldigt mycket värre. Man får tänka på att även detta någon gång kommer att vara över och att det är värt besväret om det bidrar till att någon slipper råka ut för det som Sandra Säljö gjorde.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 7 oktober 2020 kl 06:30
Uppdaterad: 7 oktober 2020 kl 06:29

Skribent

Örjan Björklund
Redaktionschef på Dagens Samhälle