Redaktionsbloggen
1 mars 2020 kl 20:35

En söndag med särskilt mycket söndagsångest

Skribent

Sanna Rayman
Debattchef Dagens Samhälle

Det här är en opinionstext

Söndagsångesten, ni vet när insikten att det snart är jobbmåndag igen, får nog sägas vara särskilt stor just denna söndag. Frågan om huruvida skolbarn som rest i drabbade områden ska återvända till skolan nu på måndag, när sportlovet tar slut i Stockholm med omnejd har exploderat under helgen, efter att Folkhälsomyndigheten låtit hälsa via Skolverkets webbsida att den som är frisk ska lyda skolplikten och gå till skolan, oavsett i vilka områden man har rest, annars riskerar man att få ogiltig frånvaro. 

Samtidigt är det många arbetsplatser som råder anställda hemkomna från samma områden att hålla sig hemma, eller jobba hemifrån, i 14 dagar. Diskrepansen i dessa råd har naturligt nog väckt frågor och när dessa frågor började ställas löd det första svaret från statsepidemiologen som följer:  

”Föräldrar i Sverige kan vara fullständigt lugna. När deras barn blir förkylda eller får feber och olika symtom så är det inte coronaviruset i alla fall. Det är säkert. Om det möjligen skulle komma hit så kan vi nog utgå ifrån att vår erfarenhet kommer bli densamma som i Kina. Det vill säga barnen kommer inte bli speciellt sjuka. Ska de oroa sig för någon så är det nog för sin gamla farmor, säger Anders Tegnell.”

Den första förklaringen som gavs till rådet handlade alltså inte om barns eventuella smittsamhet, utan om att det inte är någon fara om barn får detta då de ändå inte blir särskilt sjuka. Den motiveringen lugnade av förklarliga skäl inte alla, utan födde snarare fler frågor.

Någon dag senare stod myndighetens gd i tv och tillstod att kommunikationen från myndigheten kanske inte varit på topp hela tiden. Det var glädjande, en lättnad rentav. Lättnad eftersom man då tänkte att det kanske finns rimlighet även där rimlighet inte är tydlig för en lekman. Exempelvis de svar som gavs om det tveksamma i att stänga flygrutter föreföll kloka. 

Frågorna kring skolgång för resenärer från riskområden fortsatte emellertid att hopa sig och när allt fler påtalade att oron kring skolnärvaro kanske inte rörde barnens välfärd per se, utan snarare risken att de skulle dra hem smittan till övriga familjen kom så nästa svar – och det var att barn inte tycks smitta andra. 

Som lekman kan jag absolut föreställa mig att det kan vara så att den grupp som drabbas milt också blir mindre smittsam. Det låter inte otänkbart och säkert tolkar sakkunniga på Folkhälsomyndigheten WHO:s signaler bättre än jag. Men för många föräldrar känns ”det tycks som” inte som en tillräckligt stabil grund att stå på och det är här Folkhälsomyndigheten gång på gång misslyckas med att lugna, trots att detta uppenbarligen är ambitionen med stort A. 

Återigen hamnar vi i det kommunikativa. För när en av cheferna på Folkhälsomyndigheten ska förklara och motivera råden kring skolnärvaro så säger man saker som att barn inte är ”en drivkraft bakom den här epidemin”. Men vem som är den starkaste drivkraften i smittspridningen är nu inte frågan som har ställts. Dylika frågeställningar är av makrokaraktär, säkert intressanta för en smittskyddsexpert, men det folk undrar nu är vilka risker de egentligen ombeds att ta.

Folkhälsomyndighetens kommunikatörer och chefer förefaller tänka på folk i kohorter och åldersgrupper, men så fungerar inte folk i allmänhet. Begrepp som "riskgrupper" är inte fullständigt nya för allmänheten. Folk vet att riskgrupper inte bara är 80-åringar, (varför vi nu förutsätts ha en cynisk inställning till just dem). Folk vet att riskerna med Covid19 är betydligt högre också för diabetikerna, de med högt blodtryck, de med lungsjukdomar, de med hjärt-kärlsjukdomar. Detta är inga sällsynta tillstånd och inte sjukdomar som bara folk med ena foten i graven dras med. Detta är tillstånd som massor av morsor och farsor har. Bara diabetikerna i landet uppgår till en halv miljon personer och de söker skarpare svar än det som ges just nu.

Dessutom. Skolan är inte bara en plats för barns lärande. Den är också en arbetsplats och även om barnen själva inte sprider smittor så gäller rekommendationerna i fråga både skol- och fritidspersonal och barn. Skolbarn och förskolebarn brukar i regel både hämtas och lämnas av föräldrar, så kontaktytorna blir likväl många, varje skoldag. Personalen utsätts därmed för risker, både av eventuella kollegor och av potentiellt smittade föräldrar som rest i drabbade områden. 

Efter reaktioner har myndigheten nu strukit stycket där föräldrar hotas med ogiltig frånvaro om de håller sina barn hemma, men i övrigt vidhåller man bedömningen att man bör gå i skolan oaktat var man har rest någonstans under lovet. Samtidigt retirerar Skolverket till positionen att huvudmännen och/eller kommunerna ska avgöra hur de vill göra.

Folkhälsomyndigheten gör därtill en så kallad halmgubbe och argumenterar i ett TT-telegram för att det vore orimligt att stänga skolorna - vilket få har krävt. Diskussionen har inte handlat om att alla skolor borde stängas, det vore definitivt en överreaktion i nuläget. Istället har frågorna gällt huruvida skolorna bör göra detsamma som många arbetsgivare just nu gör, nämligen att man rekommendera resenärer från drabbade områden att stanna hemma eller jobba hemifrån i två veckor. Agerandet på skolområdet riskerar nu att få långt fler föräldrar att hålla sina barn hemma, än om bara de som rest hade gjort det. Effektiviteten i det kan diskuteras. I ett läge som detta krävs både rationalitet och psykologi. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 1 mars 2020 kl 20:35
Uppdaterad: 2 mars 2020 kl 13:44

Skribent

Sanna Rayman
Debattchef Dagens Samhälle