Redaktionsbloggen
22 februari 2020 kl 07:53

Svensk vård kan vårda 100 corona-fall, sedan tar det stopp

Skribent

Sanna Rayman
Debattchef Dagens Samhälle

Det här är en opinionstext

Det kryper närmre. Italien ser nu sitt första dödsfall, och totalt 17 har konstaterats. I landets norra delar stängs nu tio städers allmänna tillställningar, som kyrkor och sportevenemang. AFP skriver att mannen hade legat på sjukhus i tio dagar, på grund av en annan, icke relaterad sjukdom. Det betyder sannolikt att han hunnit smitta både vårdpersonal och andra patienter längs vägen.

Är Sverige redo för ett massivt utbrott? Så lyder rubriken på en krönika jag skriver idag i Expressen. Liknande frågor ställde jag mig här på redaktionsbloggen för bara någon dag sedan.

Strax efter fick jag ett dokument i min hand som både ger en del ytterst bekymmersamma svar på den frågan, men också upphov till fler frågor.

"Den nationella beredskapen för att hantera ett utbrott av coronaviruset i Sverige är väldigt bra", sa Lena Hallengren när hon besökte Bryssel häromveckan.

Regionerna håller inte med henne. I en lägesrapport från Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten (daterad 18/2, och med diarienummer Dnr. 10.2.5075/2020) ställd till GD-staben för Krisberedskap på MSB beskrivs hur beredskapen ser ut ute i regionerna. Givet de snabba förloppen ute i världen är informationen inte lugnande.

Regionerna har på uppdrag av sagda myndigheter inventerat vårdplatser, tillgång till läkemedel, skyddsutrustning etc och levererat siffror. Flera gånger upprepas förvisso att kapacitet och beredskap är god – men ständigt med brasklappen att detta gäller "dagsläget", "nuläget" och den "aktuella händelseutvecklingen". Det vill säga ett läge utan ett utbrott.

Så hur ser nulägeskapaciteten ut? Jo:

"Baserat på Folkhälsomyndigheten bedömning av risken för smittspridning i Sverige är mycket låg i nuläget anser Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten att tillgången på personlig skyddsutrustning är god. Utifrån genomförd inventering månadsskiftet januari-februari 2020 var det sammanlagda antalet personlig skyddsutrustning bland Sveriges regioner tillräckligt för cirka 5000 diagnosbesök och cirka 1400 vårddygn."

Det sägs vidare att dessa siffror kan sägas utgöra en sorts gräns för verksamhetens uthållighet. När skyddsutrustningen är slut är möjligheten att ge vård också det. Vi kan helt enkelt inte tvinga vårdpersonal att ge vård utan skydd. Så 1400 vårddygn är taket, med befintlig materialtillgång. 

Regionerna signalerar också en oro över att en pandemi ska tömma de befintliga resurserna. Man konstaterar att såväl förbrukningsmaterial som läkemedel ofta produceras i Kina och att en del regioner redan drabbats av restnoteringar och uteblivna leveranser på situationen i Kina. Visst hopp sätts till ”EU-gemensamma upphandlingar”, men ett utbrott i Sverige skulle rimligen inträffa samtidigt som i övriga Europa. I det läget skulle sannolikt varje regering sätta sin egen befolkning främst, så det halmstrået ter sig bräckligt.

Är 5000 diagnosbesök och 1400 vårddygn lite? Idag har vi ju bara coronatestat runt 170 personer!? Ja, det är sant, men när en spridning väl är igång går det fort och diagnosbesöken ticka iväg, liksom behovet av testsvar. Vi talar om en oerhört smittsam sjukdom, vars möjlighet att sprida sig troligen har underskattats av WHO.

I sina rekommendationer till vårdpersonal för handläggning av misstänkta fall påtalar Folkhälsomyndigheten dessutom att "Ett enstaka prov tidigt i infektionsförloppet kan inte utesluta sjukdom. Förnyad provtagning och analys kan därför behöva utföras", skriver myndigheten. Detta innebär att vi inte kan räkna ett diagnosbesök/misstänkt fall, ibland kommer det krävas flera vändor med en och samma individ.

1400 vårddygn ter sig än mer futtigt i sammanhanget. Av all rapportering att döma räcker det inte med en natt eller två på sjukhuset när man väl blir inlagd med Covid19, snarare kan man räkna med två veckor, minst. Grovt räknat och avrundat betyder det att vi har skyddsutrustning nog att vårda sisådär 100 Covid19-fall. Därefter tar det stopp.

Frånsett den ram som personalens skyddsutrustning sätter finns frågan om vad vi klarar i termer av isolering. Det är som bekant inte en bra idé att vårda patienter med Covid19 på vanliga avdelningar. Här blir Socialstyrelsens inventering än mer nedslående. En karta anger att förmågan är bättre i framför allt folktäta Stockholm och Västra Götaland. Mer än så får vi egentligen inte veta. Istället står följande:

”Den mer detaljerade nedbrytningen utifrån inventeringen är belagd med sekretess OSL 18 kap. 13 §”

Ett sådan sekretessbeläggande hänför sig enligt lagtexten till ”en myndighets verksamhet som består i risk- och sårbarhetsanalyser avseende fredstida krissituationer, planering och förberedelser inför sådana situationer eller hantering av sådana situationer, om det kan antas att det allmännas möjligheter att förebygga och hantera fredstida kriser motverkas om uppgiften röjs.”

Viljan att hemligstämpla uppgifter om hur många platser vi har för intensivvård och möjlig isolering ter sig gåtfull. Handlar det bara om att man bedömer att siffrorna i sig skulle kunna skapa panik? I ljuset av hur bra det går att stoppa spridningsförloppen i övriga världen – trots en diktaturs hårda nypor och maktmedel – låter det här som en dålig strategi. Vi är förbi punkten då det är tillrådligt att lugna, lugna och enbart lugna.

Enkelt uttryckt. Sveriges beredskap att hantera ett utbrott är okej i nuläget, och kommer förbli det med smittade räknade i max tio- eller enstaka hundratal, med enstaka svårt sjuka. Men inte i särskilt många andra lägen.

Misslyckas man med att hejda en pandemi tyder rapporten på att sjukvården inte skulle klara situationen. Slutsatsen är att vi måste verka för att den ska slippa detta.

Det kommer kännas krångligt och omständligt, men i realiteten är det den enklaste och billigaste utvägen jämfört med att ta sig an en fullskalig epidemi. För en sådan fixar vi inte.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 22 februari 2020 kl 07:53
Uppdaterad: 24 februari 2020 kl 13:37

Skribent

Sanna Rayman
Debattchef Dagens Samhälle