Redaktionsbloggen
17 maj 2019 kl 14:04

Abortdebatten ska inte snyftas fram

Alabama har beslutat om abortförbud. Ett fullt och totalt abortförbud, utan minsta eftergift – ens om kvinnans graviditet är resultatet av incest eller våldtäkt. Faktum är att ett förslag om ett sådant undantag röstades ned. Förbudet syftar enkelt uttryckt till att driva fram en omprövning i Högsta domstolen av domen Roe versus Wade från 1973 som innebar att fri abort gavs konstitutionellt skydd.

I spåren av denna nyhet ser jag abortdebatter dyka upp lite här och var i mina flöden. På Twitter ser jag många berätta sina privata upplevelser. Så här var min abort, så här ledsen var jag, så här svårt eller lätt var det, detta var mitt trångmål. Och så vidare.

Tanken med dessa berättelser är förstås ofta att genom den individuella upplevelsen visa hur viktig aborträtten är och hur fel ett förbud är. Och jag förstår givetvis att det kan vara viktigt med personliga öden för att visa på aborträttens legitimitet.

Men samtidigt. Det bär mig emot att vi ska behöva fläka ut våra privata erfarenheter för att beveka andra om att aborträtten måste finnas. Att man ska behöva komma dragandes med en tårdrypande historia, något riktigt ”göttigt” om hur man våldtogs, utnyttjades eller mådde förfärligt. Att man liksom måste vara en tvättäkta lady in distress för att få lov. Aborter kan vara allt – världens sorg som man bär med sig genom livet, eller en enkel procedur vars blotta lätthet kanske är bevis nog för att beslutet var rätt. Inte för att den som fattar det är känslokall, utan för att den förstår sin situation så väl att det inte finns något mer att diskutera. För att den har beslutsförmåga och domvärjo över sitt liv.

Därmed inte sagt att abortfrågan alltid är lätt, även om Alabamafallet gör den ovanligt busenkel. Den är förfärligt svår. Jag har varit i debatt med RFSU om abortgränser och veckor, på ”fel” sida, om man säger så. Jag har skrivit om hur närheten mellan abortgräns och möjlig överlevnad numera är för tajt för att vara bekväm. Samtidigt inser jag att den medicinska utvecklingen kommer att måla in oss i ett hörn gällande gränsdragningar förr eller senare. Men generellt: att det ska finnas takhöjd och utrymme för en öppen och respektfull abortdebatt är viktigt. Veckogränser, lagstiftning, metoder – allt det där kan och bör vi dividera om. Men det här som Alabama – och potentiellt USA – backar bandet till, det är något annat.

I debatten som föregick omröstningen i Alabama tydliggjordes den saken. Bland annat diskuterades – naturligen – var gränsen dras för ett totalförbud för abort. Hur definieras den graviditet som förbudet riktas mot? Jo, lagförslaget formulerar saken som att kvinnan ska ha vetskap om sin graviditet. ”Man kan ju inte veta omedelbart, sade republikanen Clyde Chambliss i debatten, ”Det tar ju lite tid för alla de där kromosomerna och sådär.”

Eh, jo. De där kromosomerna ska ju trilla på plats, förstås… Men när man väl VET. Då är det förbjudet.

Demokrater efterfrågade i debatten större tydlighet kring den där vetskapsgränsen. Hur ser den här lagen i så fall på ett befruktat ägg som väntar på att föras in i kvinnan i en IVF-process? Här har man ju med avsikt ordnat med en befruktning och alla de där kromosomerna är redo och sådär. Och det är ju de facto en befruktning som kvinnan får anses högst medveten om, även om allt inte är klart än, så att säga.

”Nej”, svarade Chambliss. ”Det ägget gills inte. Det är inte i en kvinna. Hon är inte gravid.”

Varför säger han så, han som vill värna livet från första möjliga stund? Vetskapen om att ägget är befruktat finns ju där? Det kan man fundera över, och kanske debattera kring.

Jag har gjort en abort. Och det skulle aldrig falla mig in att försöka tigga mig till någons välsignelse av den genom att fläka ut mig om omständigheterna. Ingen annan än jag har ett skit att göra med varför det blev så.

Men det blev så och det var rätt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.