Björklunds avgång öppnar för nödvändig förnyelse

Debattbloggen

Det har visserligen felaktigt ryktats om det förr men under onsdagen meddelade Liberalernas partiledare Jan Björklund att han efter tolv år som partiledare kommer att ”lämna stafettpinnen vidare” och inte ställa upp till omval i höst.

Beskedet förvånar knappast någon. Spekulationerna om Björklunds avgång har duggat allt tätare de senaste åren. Till en början handlade mest om tid. Björklund har suttit längre än ett decennium som partiledare och mycket längre så förväntas partiledare inte bita sig fast vid posten. Men kritiken mot Björklund som person har också växt sig allt starkare, inte minst sedan Birgitta Ohlsson utmanade honom och förlorade striden om partiledarposten 2017.

I likhet med tidigare år verkade dock kritiken rinna av Björklund. Stödet för honom inom partiet var också starkare än kritiken, vilket striden mot Ohlsson vittnade om.

Men i början av 2018 var det ändå något som hände. Björklund, som alltid kunnat prestera på topp när det behövdes, framstod som trött. Energin och passionen för politiken fanns inte där på samma sätt som förr. Visst, det är inte lätt att ständigt ligga på topp i tolv år men våren 2018 var det inte riktigt läge för att tappa stinget med tanke på det stundande valet.

Möjligheten att fylla på energidepåerna var heller inte så stora under fjolåret. Valresultatet blev en besvikelse. Regeringsförhandlingarna drog ut på tiden. Alliansen föll ihop som ett korthus. Regeringsförhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjorde många partimedlemmar och väljare besvikna, vilket bidragit till sjunkande opinionssiffror.

I slutet av året växte också den interna kritiken mot Björklund, då flera tunga partiföreträdare luftade sin kritik offentligt.

Björklund hävdar att hans beslut att avgå inte är en följd av kritiken, men det är svårt att se att den inte påverkat hans beslut: I början av december meddelade han valberedningens ordförande att han inte tänkte ställa upp till omval.

Att sitta kvar till 2022 var dock aldrig ett alternativ, enligt Björklund, som poängterar att det nu är upp till partiets medlemmar att besluta vem det är som tar över partiledarskapet.

Till skillnad från när han själv tog över partiet finns i dagsläget inte någon självklar kronprins eller kronprinsessa som står i startgropen för att ta emot stafettpinnen. Snarare finns flera kandidater från partiets olika falanger som kommer att positionera sig för att hamna i den mest gynnsamma startpositionen. Kritiken mot Björklund kommer ytterst sannolikt att intensifieras som en del av detta spel.

Tills en ny ledare har valts sitter dock Björklund kvar. Han avser att leda partiet under ännu en valrörelse i det för Liberalerna viktiga EU-valet. Han är också beredd att lotsa partiet genom de första budgetförhandlingarna efter att Januariavtalets slöts. 

Det går alltid att ifrågasätta tidpunkten för när en partiledare meddelar sin avgång. Onsdagens besked försvagar onekligen Björklunds position i en tid då partiet är i behov av en samlande kraft. Samtidigt öppnar beskedet för den förnyelse av politiken som partiet behöver.