Mycket utredningsoväsen för lite ull?

Debattbloggen

Mittenöverenskommelsen vars namn verkar bli Jöken har kritiserats för sina många utredningar. Annie Lööf går rakt i utredningsfällan, skrev till exempel Dagens Industri på ledarplats häromdagen. Poängen med dylik kritik är att utredningar ibland tenderar att begrava, snarare än förverkliga politiska reformer. 

Det är sant. Så är det ibland. Vänsterpartiet om några kan vittna om att vunna förhandlingssegrar som stavas utredning, verkligen inte kan räknas hem som reella segrar. Lika glada som de var när den rödgröna vinstutredningen tillsattes, kan de idag skrocka skadeglatt när de ser centerpartister glädjas över mängden liberala reformer man baxat igenom. Jo jo, tänker en luttrad vänsterpartist troligen. 

Å andra sidan – och det är en lika relevant invändning – de flesta reformer föregås ju av utredningar som tittar igenom området på djupet och bereder ett underlag att bygga vidare från. Man kan därför inte hävda att utredningar är luft och intet. Tvärtom har de varit viktiga byggstenar i många reformer, vilket beskrevs förtjänstfullt av Andreas Bergh i DN igår. 

Bergh skriver under en rubrik som de flesta av oss kan skriva under på: ”Make utredningsväsendet great again!” Det är en uppmaning som borde hörsammas. För, som Bergh också påpekar, utredningarna har blivit ”sämre”. De får mindre resurser, mindre tid och är oftare skrivna på näsan i direktiven. Andra brister är fler ensamutredare, inte sällan aktiva politiker som kan misstänkas driva linjer snarare än förutsättningslöst undersöka. 

Huruvida alla dessa brister finns i överflöd i Jöken är förstås svårt att avgöra på förhand, särskilt när vi ännu inget vet om direktiv, utredare eller förutsättningar. Däremot finns det ju frågor där man blir undrande - hur många gånger ska gårdsförsäljning egentligen behöva utredas, till exempel? På området las och arbetsrätt är det i och för sig ganska tydliga skrivningar. Utredningens resultat är på förhand stipulerade och den tillsätts egentligen mest som en avancerad form av ”hot” mot arbetsmarknadens parter. Utredningen ska utarbeta lagändringar, vilkas innehåll specificeras i överenskommelsen. Punkten avslutas med konstaterandet att om parterna själva når en överenskommelse med liknande innehåll ska utredningens förslag kasseras och parternas förslag gå före. Det vill säga den skarpa diskussionen skjuts upp. 

Frånsett arbetsrätten är det emellertid svårt att redan idag avgöra kvaliteten eller allvaret i de utredningar som aviseras. Men det är ingen vågad gissning att utredningar där alla inblandade föräldrar ser fram emot resultaten är bättre än motsatsen. 

Låt oss ta ett exempel i närtid. I dagarna är det deadline för remissyttranden till utredningen Ett snabbare bostadsbyggande, som blev klar förra året. En normal avslutning på föregående mening hade varit ”som överlämnades till bostadsminister Peter Eriksson (MP) förra året”. Men, pressträffen för just den här utredningen ställdes in bara timmar innan det var dags, till utredarens tillika riksdagsledamoten Nooshi Dadgostars (V) besvikelse. Eriksson ville liksom inte välsigna bebisen. 

Och när medierna ställde frågor var Erikssons pressekreterare rakare än vanligt: 

– Vad det handlar om är att en del av de förslag som utredningen lägger fram ligger så långt från de ursprungliga direktiven.

Redan när utredningen i fråga tillsattes fick den kritik, förvisso främst från åsiktsmotståndare. Exempelvis sade Stefan Attefall, KD:s före detta bostadsminister följande om tillsättningen: 

– Det är ett skämt. En bostadspolitisk talesperson med bestämd uppfattning kan ju knappast vara lämplig som utredare. 

Och i Fastighetstidningen intervjuades statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg, som konstaterade: 

 – Vi har sett liknande uppgörelser tidigare i politiken, bland annat mellan S och MP, där man istället för ministerposter och inflytande ger ett parti en utredning som kompensation. Tyvärr ser vi också att utredningsväsendet sjangserat med utredningar som görs på kort tid och där slutsatserna redan är bestämda på förhand.

Att utredningsväsendet behöver en uppryckning står utom allt tvivel. Att ett utkast till blocköverskridande överenskommelse är den troliga startpunkten för den uppryckningen är mer tveksamt. De överenskommelser och dokument som nu utarbetas är resultat av förhandlingar under tidspress och med bitvis stora och svallande känslor i bakgrunden. Det är ett givande och tagande över många politikområden samtidigt, där bakslag i en viktig fråga utan prut kan bytas mot framgång i en annan och där en extra utredning på ett område kan vara lockbetet i en kohandel om ett helt annat. Tveklöst kommer en del av utredningarna som läggs till som pynt vara fluffiga i en sådan kontext. Risken är överhängande att det blir mycket utredningsoväsen för lite ull.