Kommer Alliansen att kunna styra Göteborg?

Debattbloggen

Under onsdagen meddelade Alliansen i Göteborg att de tar över styret i staden genom ett valtekniskt samarbete med det nybildade rödgrönrosa vänsterblocket bestående av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.

Därmed står det klart att det blir ett historiskt maktskifte i den stad som de senaste 24 åren varit en av socialdemokratins högborgar i landet.

Det nya samarbetet kan kanske verka märkligt på pappret men är inte unikt för Kommunsverige, särskilt inte i kommuner där Socialdemokraterna länge varit ett dominerande parti. I Göteborg bidrog även valresultatet utan en tydlig vinnare till att tidigare motståndare börjat samtala och beslutat sig för att börja samarbeta.

För den kremlologiskt sinnade har det också funnits gott om tecken de senaste veckorna att Socialdemokraterna alltmer hamnat i kylan.

Under tisdagen meddelade Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ att de bildat ett nytt block utan Socialdemokraterna.

Men redan för någon vecka sedan stod det klart att V-MP-Fi inte var särskilt intresserade av att samarbeta med sin forna koalitionspartner Socialdemokraterna, då de med sina 19 mandat fick se sina kandidater Åse-Lill Törnqvist (MP) bli vald till tillfällig ordförande för kommunfullmäktige och Håkan Eriksson (V) till tredje vice ordförande. Socialdemokraterna som är fullmäktiges största parti med 17 mandat hamnade helt utanför kommunfullmäktiges tillfälliga presidium.

Om Socialdemokraterna förstod hur långt ut i kylan de hamnat är dock oklart. Under tisdagen uttryckte kommunstyrelsens nuvarande ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) sin förhoppning om att ändå kunna sitta kvar på sin post med hjälp av allianspartierna. ”Än är inte det här loppet kört på något sätt” kommenterade hon till GT. Dagen efter meddelade Alliansen att de tar över styret i Göteborg.

Det finns styrkor med långa maktinnehav, men också svagheter. I Göteborgs fall har Socialdemokraternas totala dominans genom åren inte alltid varit oproblematisk. Bland annat har en ohälsosam förvaltningskultur kunnat växa fram som gett staden öknamnet ”Muteborg”. Men en annan – inte lika omtalad effekt – var att oppositionen stundtals gått på sparlåga, då möjligheten att påverka politiken i en annan riktning än den Socialdemokraterna pekat ut varit ringa eller obefintlig.

Nu får dock det nya styret chansen att förändra, förnya eller förbättra. Om allianspartierna lyckas återstår att se. Politik är som bekant det möjligas konst och det kommer inte att bli lätt för Alliansen – i minoritet med 24 av fullmäktiges totalt 81 mandat – att genomföra alla de nödvändiga reformer som behövs i staden.

Moderaten Axel Josefson som föreslås bli ny kommunstyrelseordförande är dessutom ett oprövat kort. Han utsågs till gruppledare för Moderaterna efter valet då hans föregångare Jonas Ransgård avgick. Frågan är om det inte hade varit bättre för Alliansen att i stället ha föreslagit den mer erfarna och etablerade Helene Odenjung (L) som kommunstyrelsens ordförande.

En händelse som ser ut som en tanke är att det var Odenjung, i sin roll som fullmäktiges ålderspresident, som ledde de samtal med övriga partier som ledde fram till det förslag på utformning av fullmäktiges tillfälliga presidium som också klubbades igenom. Att Alliansens samarbete med de rödgrönrosa partierna diskuterades och delvis utformades under dessa samtal kan få betvivla.

Kommentaren som bäst sammanfattar det politiska läget i Göteborg är dock Ann-Sofie Hermanssons kommentar till bildandet av det rödgrönrosa blocket: ”Det är bara lite fäktande inför det som komma ska”. Det är inte svårt att hålla med henne.