Fridolin fick betala priset för väljarnas besvikelse

Debattbloggen

I en debattartikel i Aftonbladet meddelar Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sin avgång som språkrör. Han konstaterar att han hoppas få lite mer tid att vara den pappa och man han vill vara. Han säger sig längta efter att undervisa igen.

I artikeln skriver han också om skälet till att han en gång började engagera sig politiskt:

”Det finns två Sverige. Ett där vi bryr oss om varandra, och ett där vi knappt har tid för oss själva. Ett där det offentliga backar upp, och ett där det offentliga backar ur. Det var i krocken mellan de båda Sverige som mitt politiska engagemang började,” konstaterar han.

Det han inte nämner är hur gammal han var när detta engagemang uppstod. Han var elva år då han blev medlem i Miljöpartiet och inledde en karriär som politiskt underbarn. Som tolvåring klev han för första gången upp i talarstolen på en partikongress. Som femtonåring blev han språkrör för Grön Ungdom. När han var nitton valdes han, som den då yngsta genom tiderna, för första gången in i riksdagen.

Efter en mandatperiod valde han att dock att lämna riksdagen år 2006. Trots att han uppmärksammats som få andra politiker i sitt parti – inte minst i samband med hans insats i utfrågningarna i konstitutionsutskottet efter Tsunamin.

Efter fyra år, då han bland annat utbildat sig och arbetat som folkhögskollärare, återkom Fridolin till riksdagen och ett parti som tog emot honom med öppna armar. När det blev dags att byta språkrör 2011 ansågs Fridolin som självskriven. Striden i partiet stod i stället mellan vem som skulle bli nästa kvinnliga språkrör.

Förväntningarna på Fridolin som språkrör var skyhöga. Han skulle inte bara axla Maria Wetterstrands stjärnglans. Han skulle även föra partiet till nya höjder. Riktigt så blev det dock inte. Fridolin föll som många andra underbarn – oavsett bransch – offer för underbarnens kollektiva förbannelse: Oförmågan att som vuxna uppfylla omgivningarnas förväntningar. Han lyckades aldrig helt och hållet leva upp till de högt ställda kraven på bredd, mognad och pragmatism som krävdes för att styra partiet igenom den första mandatperioden i regeringsställning. Inte heller i rollen som utbildningsminister levde Friodolin upp till förväntningarna – inte ens sina egna om att rädda skolan på 100 dagar. 

Nu väljer Fridolin alltså att stiga åt sidan och åter ge upp livet som politiker. I teorin skulle han visserligen ha klamrat sig fast ytterligare ett år innan Miljöpartiets interna regler tvingat honom att avgå, men i praktiken måste någon betala priset för väljarraset och det interna besvikelsen i partiet över den politik som förts under regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. 

Nu kommer Fridolin att återgå till ett liv som folkhögskollärare och omge sig med samhällets idealister. Han avslutar sin debattartikel med att konstatera att han ”kommer [att] gå till biblioteket när miljövännerna samlas, delta i kyrkans arbete och höja regnbågsflaggan när rasisterna tror att gatorna är deras.”

Men än bör man inte räkna ut Fridolin som politiker. Oddsen att han kommer att återkomma till riksdagens någon dag borde inte vara alltför höga. För han är i grund och botten en obotlig idealist. Folkhögskolläraridentiteten i all ära – det har alltid varit politiken som lockat mest.