Vem går "man ur huse" mot salafismen?

Debattbloggen

Försvarshögskolan har idag presenterat en studie (som finns publicerad här) som visar att den våldsbejakande salafismen breder ut sig i Sverige. Den frammarschen är i sin tur en obehaglig varningssignal om att förekomsten av jihadism och därmed risken för terror kan antas öka.  Undersökningen har gjorts i ett flertal städer i Sverige, däribland Halmstad, Stockholm, Göteborg, Borås och Västerås. 

Radikalisering är ett ämne som vi publicerat ett flertal artiklar om i Dagens Samhälle genom åren.

Den nu aktuelle rapportförfattaren samt terrorforskaren Magnus Ranstorp medverkade även i en intervju hos oss i Almedalen 2016 och lyfte då behovet av att bygga broar med civilsamhället. 

Jag tänker att det här med civilsamhället är en nyckel på så många sätt. Det ena är förstås det brobygge som Ranstorp talar om. Men det finns också en bredare bemärkelse här.

När ett civilsamhälle, i bemärkelsen "folk", reagerar mot andra typer av extremism är det ofta öppet, tydligt och med en gemensamhet som blir omisskännlig. Man går, enkelt uttryckt, man ur huse och demonstrerar och markerar mot exempelvis nazism. Detta är något som händer lite då och då, lyckligtvis. 

Förekomsten av exempelvis nazister i en kommun är sällan en angelägenhet enbart för en kommunpolitiker och tjänstemännen i kommunhuset. När högerextrema gruppers närvaro blev påtaglig i Nyköping samlades folk i en stillsam men effektfull manifestation och skramlade med nycklar, till exempel.

Det enda som händer när extremism av det salafistiska slaget gör sig påmind i ett lokalsamhälle är på sin höjd att det tillsätts en arbetsgrupp med uppgift att kartlägga och kanske ett samverkansprojekt för dialog. Ett mer organiskt motstånd där civila, medborgare, markerar, när händer det? Nej, det händer sällan, trots att salafismen är antidemokratisk och i allmänhet fientlig eller nedsättande i förhållande till kvinnor, homosexuella, judar samt icke-troende i salafistisk mening. Trots allt detta går folk liksom inte man ur huse för att protestera, vare sig med plakat, nyckelskrammel eller något annat. 

Förmodligen är detta för att det är svårt. För att det här med mångkultur innebär att man inte har koll på allt. Man vet inte vad alla ismer är och vilka det är "befogat" att protestera mot som allmänt övertygad demokrat. Till detta kommer att vi har en offentlig debatt som gör att även ett relativt simpelt och begripligt ställningstagande kan bli kontroversiellt. Det upplevde exempelvis Göteborgs kommunstyrelseordförande Ann-Sofie Hermansson (S) när hon markerade mot extremism tidigare i vår.

Att "folk" har lätt att kritisera nazister beror kanske i någon mån på att de är "våra extremer", medan osäkerheten kring salafism och jihadism gör det svårt för en del att reagera, medan de som har lättare att identifiera salafisterna är för få och ibland för marginaliserade för att kunna bli en enad majoritet. Därtill finns det en problematik kring det här med att be muslimer i allmänhet att ta avstånd från jihadister. Men vem blir kvar? Vem går man ur huse och ropar på torget mot de lokala jihadisterna? 

I själva verket är det väl exakt så som mångkultur måste fungera? Att alla vi som samlever i den måste ha rätt att kritisera, protestera och ta avstånd inte bara "inom" olika grupper, utan också mellan dem?