Miljöpartiets rikskongress 2018 Hela debatten

Staben och linjen – och stabens linje

Debattbloggen

Ekot rapporterar att Miljöpartiet (tätt följt av KD) har en tuff sits i kommunerna inför höstens val. I över 50 av landets 290 kommuner saknar MP kandidater och kan därför inte ställa upp i valet. MP-ordföranden i Hjo, Krister Haagman, förklarar för Sveriges Radio att det främsta skälet är att två tredjedelar av partimedlemmarna har försvunnit, vilket gör det omöjligt att få ihop en kommunlista. 

Problemen i Hjo har förstås en spegel på riksplanet, medlemskåren har halverats – och detta under en mandatperiod då MP har suttit vid rodret. Ekot berättar om hur det på många håll handlar om gröna företrädare som tappat sugen och är missnöjda med partiets kompromisser och eftergifter.

– Det är ganska svårt för mig att företräda Miljöpartiet numera, säger till exempel Borgholmspolitikern Maria Lindmark.

Krister Haagman i Hjo gissar å sin sida att problemen beror på att man ”från Miljöpartiets ledning har valt att försvara regeringssamarbetet till varje pris”. 

I organisationer brukar man tala om staben och linjen, där staben är den administrativa, ledande delen och linjen det producerande verkstadsgolvet. Överfört på Miljöpartiet kan man säga att det uppstått en allvarlig fnurra på tråden mellan stab och linje. Frågan är om man ens har samsyn om vilken bransch man verkar i längre.

Ur stabens synvinkel är kompromisser och pragmatism en naturlig del av verksamhetsområdet. Men med linjens sätt att se på saken är pragmatism en främmande komponent i den miljöpartistiska identiteten. En äkta grön ståndpunkt ska ju vara stridbar och kompromisslös! I synnerhet i de frågor där besvikelserna nu räknas. Bland exemplen på besvikelser räknar Sveriges Radio upp tuffare migrationspolitik och försäljningen av Vattenfalls tyska kolgruvor. Linjen är inte nöjd med stabens linje, om man säger. 

Det hela är egentligen en ganska klassisk motsättning som lätt uppstår i mindre partier med hög grad av idealism. Besvärande nog är detta inte den enda anklagelsepunkt som Miljöpartiets stab har att hantera. För samtidigt som man försöker hålla ihop ett besviket fotfolk utgör man ett problem av rakt motsatt art för Socialdemokraterna. Anklagelserna från andra hållet låter precis tvärtom: Miljöpartiet är för stridbara, forcerar allt och förstör och radikaliserar gammal god sossepolitik med idealistiskt (och dyrt) mumbo jumbo. Höjer bränslepriser, öppnar gränser och stänger kärnkraftverk. 

När Socialdemokraterna aviserade åtstramad migrationspolitik på flera punkter häromveckan reagerade exempelvis Miljöpartiet direkt. Talespersonen Maria Ferm sade att hon inte var ett dugg förvånad och förklarade att: 

– Det här är en linje som S har drivit i flera år.

Alltså. Samtidigt som MP-staben tampas med linjens sorger och besvikelse ute i kommuner och landsting så noterar alltså alla andra väljare någonting helt annat: S har velat strama åt migrationen i flera år, men har hunsats och hållits tillbaka av det andra regeringspartiet.

Detta är händelsevis inte en bild som Stefan Löfven vill kabla ut. Men, varje gång S försöker tona ner den bilden får MP:s interna kritiker vatten på sin kvarn. Fast, å andra sidan. Varje gång man låter MP få sin vilja fram framtonar istället bilden av en miljöbilsöverkörd Stefan Löfven. 

Man måste ha en ”berättelse” om sin vision sägs det ibland i politiken. Givet hur komplicerade relationer partierna har till såväl medlemmar som väljare och regeringspartners nuförtiden bör det tipset förmodligen revideras: 

Man måste ha multipla berättelser och en magisk förmåga att få dem gå ihop.