Färre könsord, fler argument

Debattbloggen

En Anna Kinberg Batra, fast med kuk. Så beskrev den debattglada S-bloggen Alliansfritt Sverige Moderaternas nytillträdde ledare Ulf Kristersson i ett inlägg härförleden. Det blev gräligt i sociala medier och till slut ändrade den Alliansfria redaktionen rubriken till det lite försiktigare ”Från en impopulär kvinna till en impopulär man” och behöll kuken endast i brödtexten. 

Vilken grovlek vi ska acceptera i det offentliga samtalet är en aspekt av detta, men det är inte den aspekten jag är intresserad av. För i ärlighetens namn – det finns ju massor av roliga motdrag att göra på den där rubriken? Vi spånade lite hemma och kom på cirka 48 miljarder comebacks av typen ”bara för att er partiledare inte har nån…”. Fullt legitima svar när motparten redan lagt, ähm, ribban. 

Men ack nej. Det som dominerade tjattret mellan politruker och professionella tjafsare var istället olika utgåvor av spelad upprördhet över #sexism och #lågnivå. Om något signalerar det att borgerligheten – trots positivt lagbygge från Kristersson – fortfarande inte har vinnarskalle, utan snarare förlorarhumör. Man kan inte reagera roligt, bara surt. 

Dessutom. I det politiska klimat vi har så är det alltid taskigt att påtala någons manlighet. Att vara man är en brist. Att välja en man är mossigt. 

Nätet kryllar av platser där det är kvinnor och kvinnliga attribut som framställs negativt och nedsättande. Det tycker vi vanligen är ofräscht och oacceptabelt och rentav ett skäl att helt avhålla sig från att frekventera dessa platser. Gott så. 

Men i det offentliga samtalet är det tvärtom accepterat att använda män, manlighet och manliga symboler etc som direkt negativa värdeord. Det är så gängse att det ofta räcker det att nämna en kostym eller en slips för att ha frammanat bilden av en tom själlös drönare som borde flytta på sig, sluta prata eller knipa ihop benen på tuben. Att peka ut någons manlighet verkar emellanåt ses som ett argument i sig.  

Det går dessutom utmärkt att göra detta i en grovlek som aldrig hade accepterats på motsvarande kvinnlig domän. Således kan man, likt Katarina Mazetti i Etc, såga försvarsövningen Aurora med ett avfärdande "stridspittar", kalla en LUF:are för ”officiell stridspitt” och bli retweetad av Gudrun Schyman, partiledaren för det genusmedvetna och feministiska utmanarpartiet. 

Jamen, det är ju ett etablerat uttryck, invänder någon. Javisst. Det är surfitta också. Ändå tycker vi inte att det ordet är lämpligt i rubriker och offentliga debatter. Hur många gånger har du läst krönikor i etablerad press som använt surfitta som rubrikord? Hur många gånger har du kunnat läsa artiklar där en SSU-medlem beskrivs som ”SSU:s officiella surfitta”, av en journalist? Och sett dem delas av etablerade, seniora politiker? 

Här skulle jag nu kunna lägga ut texten om hur vi framåt ser hur män och kvinnor byter plats i samhällshierarkierna. Hur allt fler pojkar inte klarar skolan, hur kvinnorna tar över universiteten, hur unga män rent demografiskt ligger över, men på många andra områden är hopplöst efter. 

Med en sådan, lite intersektionellt lagd, analys skulle jag då kunna vädja till den maktkritiska reflexen och empatin hos exempelvis Mazetti och förklara att hennes stil och vokabulär inte är att sparka uppåt. Att det går utmärkt att kritisera militärövningar utan nedsättande könsord. 

Men grejen är att den piruetten ska inte behövas. Vuxna kvinnor – och män – bör hålla det offentliga samtalet ovan toalettklottrets nivåer. Var inte sunkig, sluta sparkas och uppför dig.