Bostadskrisen får Göteborg att gå sin egen väg

Debattbloggen

Hyresrätter som står tomma - trots bostadsbristen - kommer att bli en valfråga, sa Anders Lago, förbundsordförande för HSB, i en intervju på DS scen i Almedalen i somras. Det borde vara ett skräckscenario för bostadsministern som med gott självförtroende och stolt över den snabba byggtakten tidigare i år deklarerat att bostadskrisen nu är uppskjuten.

Men i stället tycks vi ha byggt oss fram till en ny typ av bostadsproblematik där efterfrågan och utbud inte alls stämmer överens. Över hälften av invånarna i de tre storstäderna har inte råd med en nybyggd hyresrätt, konstaterar Hyresgästföreningen i en debattartikel i Dagens Samhälle. Nyanlända har inte en chans, vilket gör att den onda spiralen med trångboddhet och social misär i utsatta områden snurrar vidare.

Göteborg lyfts nu fram som kommunen som går i bräschen för att försöka bryta trenden. I senaste numret av Fastighetstidningen berättas att staden har beslutat att satsa på en form av social housing, även om ingen i politiken vill använda det föraktade begreppet, där man blir först ut i Sverige att öronmärka tio procent av alla nybyggda hyresrätter till sociala kontrakt.

Politikerna vill i dessa lägenheter sätta en övre gräns för hyran, men är måna om att de inte ska permanentas som ”fattigbostäder”. Flyttar kontraktsinnehavaren ut ska bostaden hyras ut via den ordinarie bostadskön.

En frisk fläkt i bostadspolitiken? Det återstår att se. Projektet Frihamnen, stadens testarena för styrda hyror, har mötts av kritik från båda politiska hållen. Högern ifrågasätter om kommunen ska diktera villkoren för hyrorna  och om social housing får "smyginföras" utan ett riksdagsbeslut. Och vänstern varnar bland annat för den stigmatisering som behovsprövning kan innebära.

Bostadsbolaget Älvstaden försvarar sig med att det inte är tal om regelrätt social housing i Frihamnen eftersom de billigare bostäderna snarare skapas av marknadens nya affärsmodeller än genom offentlig subvention.

Som en av Europas mest segregerade städer finns starka incitament att tag i frågan. Och klockan tickar. När Uppdrag granskning tidigare i höstas granskade den organiserade brottsligheten på Hisingen – där var fjärde elev som gått ut nian på Sjumilaskolan lagförts för brott – tycktes journalisten söka en syndabock. Hur har det kunnat gå så här illa? Varför fångades inte varningssignalerna upp i tid?

Polisen som ställdes mot väggen försökte förklara att ansvaret är delat och att utvecklingen inte bara kan lastas polisen. Utbildningscheferna som intervjuades såg lika uppgivna ut och signalerade också, lite trött, ”det är inte bara vårt fel!”.

Och självklart är det så. En ensam skola i ett djupt segregerat område kan inte baxa bort en hel samhällsstruktur från sina späda axlar. Här behövs draghjälp från bostadspolitikerna. 

Beslutsfattare och bostadsdebattörer runt om i Sverige kommer att följa Göteborgs väg framåt. Om de billiga bostäderna som ska spridas över staden blir en framgång kommer fler kommuner sannolikt att ta efter. Dock inte utan debatt - social housing eller inte?