Transportgate Hela debatten

Det minst dåliga alternativet

Debattbloggen

Torsdag förmiddag, 10.20. Om en stund ska Stefan Löfven berätta om sin regeringsombildning, men ännu är det tomgångspratet och gissningslekarna som gäller i medierna. Alliansen beredd att ta över makten, lyder en rubrik hos SVT. Men i artikeln radar frågetecknen upp sig. Mjo, det är de. Men C vill inte styra med stöd av SD, så kanske ändå inte. En annan artikel radar upp Stefan Löfvens fyra alternativ och följer samma mall. Så här kan han göra – men det är dåligt för att X och Y. Så kanske ändå inte. 

Tendensen att avfärda olika alternativa scenarier på grundval av negativ faktor X & Y är betydande hos alla som kommenterar och analyserar. Det man betydligt oftare borde hålla i minnet är följande:  

Det finns inga bra alternativ. 

Alla drag kommer med negativa effekter. Antingen gör man sig ovän med en allierad eller en partikamrat. Kanske ådrar man sig en väljargrupps uppskattning, men en annans ilska. Man kan anklagas för passivitet eller överdriven aktivitet. 

Om vi tar situationen för Centerpartiet som exempel så är hela den här soppan rakt igenom dålig för dem. C hade en göttig vår, siffrorna pekade uppåt, pressen klagade på Anna Kinberg Batra och målade upp statsministervibbar kring Lööf som småbråkade om skatter och skådade framåt mot valet. Busy doin’ nothin’ oppositionellt whatsoever, så att säga. Misstroende och i förlängningen en ”risk” att ta makten hade inneburit att man bar fram en M-ledare som första kvinnliga statsminister. Och det är förmodligen inte ett sug som många centerpartister har just nu när Lööf titt som tätt kröns i förtid. 

Löfven då? Han har väl ändå lyckats bra nu? Skickat över bollen till Alliansen igen, utmanat genom att låta försvarsministern sitta kvar. Jo, absolut, Löfven har gjort det bästa av situationen. Men det är likväl en nesa och ett försvagande av hans auktoritet att behöva släppa två ministrar som han bara häromdagen förklarade sig ha fullt förtroende för. 

Men visst, att släppa Anders Ygeman och Anna Johansson, men utmana oppositionen om Peter Hultqvist är elegant och motverkar tilltufsningen. Det kan också vara så att det är svårare för LO-Löfven att avsätta en veritabel socialdemokratisk räv som Hultqvist utan att göra sig rejält impopulär i partiet. Hultqvist är dessutom såpass omtyckt att det nu blir svårare att framhärda i att fortsatt kräva också hans avgång. I skrivande stund framhärdar SD och KD. Eventuellt har Alliansen nu en splittring att hantera, vilket knappast putsar på regeringsfähigheten.

Var det fel av Alliansen att komma dragandes med misstroendet till att börja med? Mja. Att göra inget hade varit lika omöjligt, särskilt givet de dimmiga svar som regeringen gav i sak i utskottsförhör och intervjuer. Man kan omöjligen förklara sig nöjd med det och behålla titeln ”opposition”. Som sagt. Det finns inga bra alternativ. 

Men det finns föga skäl att lämna de många frågetecken som fortfarande kringgärdar ”Transportgate” bakom oss. Att politikerna kommer fortsätta käbbla är högst troligt. Men risken är att journalistflocken helt lämnar sakfrågan bakom sig och det vore synd. I den här skandalen finns mycket mer som behöver besvaras och diskuteras än vem som ska avgå och vem som ska sitta kvar. Så låt det inte stanna vid en regeringsombildning och dess efterskalv.