Varför går det inte sämre för Nordens socialdemokrater?

Debattbloggen

Socialdemokratiska eller motsvarande partier i Europa har fått allt större problem på senare år. Främst genom att högerpopulister och partier med högerradikala rötter blivit allt mer framgångsrika konkurrenter om kärnväljarna – men även genom att uppstickare till vänster dykt upp som utmanare. 

Det har gått olika snabbt, och förändringen har inte blivit lika dramatisk överallt som den blev i Grekland i samband med skuldkrisen eller i Frankrike och Nederländerna nu i vår. I Storbritannien riskerar Labour att göra sitt sämsta val på mycket länge i juni – dock utan någon renodlad vänsterkonkurrent på uppgång.

Läget varierar naturligtvis mellan olika länder, både beträffande yttre faktorer och den politiska kulturen. Men trenden att inte bara högerpopulister, utan även vänsterkandidater – liberala såväl som socialistiska – kan nå långt på att helt enkelt inte framstå som en del av det gamla etablissemanget är tydlig från Kanada till Frankrike. 

Mättnaden väljarna känner på proppmätta etablissemangspolitiker har banat väg för såväl grekiska Syriza och Jean-Luc Mélenchon som Donald Trump och Le Pen – liksom för karismatiska liberaler som Emmanuel Macron och Justin Trudeau. Ofta – som i söndagens franska presidentval – på bekostnad av etablerade partier och politiker både till höger och vänster.

Frågan är hur länge de nordiska socialdemokratiska partierna står emot utvecklingen. Högerpopulister med invandrarfientlig agenda sitter i Finlands och Norges regeringar, och har influerat dansk regeringspolitik i många år. Sverigedemokraterna har vuxit stadigt. Men samtidigt som detta naturligtvis drar ner S-partiernas röstandel, särskilt jämfört med fornstora dagar, har de hittills inte visat tecken på att gå mot utplåning. 

Sämst är läget i Finland, men 16,5 procent i senaste riksdagsvalet är ändå långt över det nederländska systerpartiets katastrofval nu i mars, då de fick knappt 6 procent. Och i kommunalvalen nyligen landade finska S på nära 20 procent – fortfarande bland de sämsta resultaten sedan andra världskriget.

I Sverige är det istället Miljöpartiet och högerpartierna Kristdemokraterna och Moderaterna som löper störst risk att göra riktigt dåliga val nästa höst, om dagens trend skulle hålla i sig. Inte heller har någon ”anti-etablissemangsröst” trätt fram till vänster på den politiska spelplanen. Att Vänsterpartiet ligger ett par procentenheter över senaste valresultatet är inte riktigt samma sak.

Givet den enorma längtan efter något nytt, vad som helst, inom politiken i så många västländer, är det dags att på allvar börja fundera på varför den inte märks tydligare i Norden. Var finns vänsteruppstickarna med ambitioner? Vad gör de nordiska socialdemokraterna, ur sin egen synvinkel, rätt som fortfarande lyckas behålla en så relativt stark ställning? Och hur länge kan de hoppas att fortsätta med det?

De frågorna kommer att bli nödvändiga att besvara ganska snart.