När det drog ihop sig till krig i Europa 1939 hävdade Sveriges statsminister Per-Albin Hansson i ett radiotal att landet var väl förberett på ett angrepp – ”vår beredskap är god”. Det var främst avsett att lugna befolkningen, den militära beredskapen var allt annat än god – vilket de aggressiva stormakter som lade under sig allt mer av länderna kring Östersjön mycket väl kände till.
Sedan andra världskriget har påståendet ofta använts sarkastiskt, inte minst om samhällets beredskap på terrorangrepp. ”Jaja, vår beredskap är god’”.
Det har ju heller inte behövt prövas i närtid. När Sverige drabbats av grovt politiskt våld har det de senaste decennierna främst rört sig om andra former än just det urskillningslösa mördandet på öppen gata, som vi sett så ofta i andra europeiska städer – senast för mindre än en vecka sedan i St Petersburg.
Vi har däremot haft dödliga attacker mot avgränsade mål, främst från högerradikala. Morden på de båda polismännen i Malexander och fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999, och Peter Mangs välkalkylerade angrepp på människor med utländsk bakgrund några år senare.
I närtid brandattacker på romer i tältläger, och de sprängdåd mot bland annat asylboenden som nazister nu sitter häktade för. De sistnämnda krävde lyckligtvis inga dödsoffer. Det gjorde inte heller Taimour Abdulwahabs misslyckade självmordsbomb alldeles intill Drottninggatan i Stockholm 11 december 2010, förutom attentatsmannen själv.
Så sker då till slut, dryga sex år efter den bomben, ett dödligt angrepp just på denna Stockholms mest centrala gågata.
Och det visar sig, vilket inte alls var på förhand givet, att Sveriges beredskap är god. Säkert extra god just i de centrala delarna av huvudstaden, så nära kollektivtrafiknav, riksdag och regering, men ändå. Det samstämmiga intrycket från alla håll, vanliga stockholmare likväl som journalister och yrkesfolk, är att vår i allmänhet hårt pressade polis och vårdapparat fungerade precis som de skulle när det väl gällde. Välorganiserat, lugnt och professionellt.
Och förtroendet för myndigheter och för landets styrande är, trots de senaste årens upphetsade politiska retorik om ett samhälle på randen till kollaps, uppenbarligen också högt i en krissituation.
Stockholmarna i allmänhet verkar – frånsett viss falsk ryktesspridning om skottlossning som tyvärr förstärktes av medier som borde förstått bättre – ha agerat enligt uppmaningen från den på senare tid så spridda brittiska andra världskrigsaffischen: Keep calm and carry on.
Människor jag mötte – på tryggt avstånd från den utrymda stadskärnan – var allvarliga men samlade. I sociala medier erbjöd människor sovplats och bilskjuts för strandsatta sedan kollektivtrafiken ställts in. Bilderna på tusentals på lugn vandring hemåt över stadens broar i solnedgången illustrerade ytterligare den stämning som rådde i staden på fredagskvällen.
Nu återstår att se om den anhållne för dådet är rätt man, om han haft medhjälpare och vilka motiv som kan visa sig ligga bakom. Tills vi vet mer om det gäller naturligtvis också keep calm and carry on.
Vi kan inte veta när – eller om – något liknande sker igen. Men nu vet vi åtminstone vad vår samlade reaktion blir. Och den ska vi vara väldigt stolta över. Hela samhället.