Fattigdom vanligare än i OECD-rapporten

Debattbloggen

Rapporten om Sverige som OECD släppte i dagarna är intressant. Dels för det stora fokuset på bostäder som ett problem i en helhetsbild som ändå är relativt positiv.

Dels för hur man räknat på de inkomstklyftor man uppger har ökat mest bland OECD-länderna sedan mitten på 1990-talet. 

Andelen av befolkningen som befinner sig i relativ fattigdom, det vill säga med inkomster på upp till 60 procent av medianinkomsten fördubblades mellan 1995 och 2013. Den största ökningen ägde rum mellan 2006 och 2010, för att sedan plana ut ett par år, innan den återigen tog fart 2013. Störst var ökningen bland ensamstående föräldrar och utrikes födda.

Realinkomsterna ökade även för de fattigaste grupperna, men medianinkomsten ökade mer, vilket bidragit till resultatet. För att ge en mer rättvisande bild använder OECD-rapporten EU-kommissionens begrepp severe material deprivation, svår materiell fattigdom, som innebär att individen inte har möjlighet att betala för minst fyra av följande: hyra, ränta och/eller amortering på bostad, räkningar för sådant som el och varmvatten, uppvärmning av bostaden, oförutsedda utgifter, dagligt intag av kött eller annat protein, semesterresor, en tv-apparat, en tvättmaskin, en bil och en telefon. 

Enligt OECD var det 2014 endast 0,7 procent av befolkningen, lägst andel i hela EU, som med denna definition befann sig i severe material deprivation – utrikes födda i högre grad än inrikes födda. Ensamstående män födda utanför EU är allra mest utsatta.

Det är svårt att riktigt ta till sig vad rapporten hävdar. Att inte ha råd med semesterresor, bil, tv och i synnerhet oförutsedda utgifter torde vara verklighet för betydligt fler än 70 000 individer i Sverige – många av dem barn. 

Enligt en färsk undersökning från Folkhälsomyndigheten som refereras i Veckans affärer har 13 procent av svenskarna befunnit sig i ekonomisk kris någon gång de senaste tre åren. Man har då haft svårt med mat, hyra och räkningar. Ännu fler, 21 procent, har saknat medel för oförutsedda utgifter. Samtliga 13 procent som befunnit sig i ekonomisk kris kvalificerar inte för EU-definitionen på materiell fattigdom, men betydligt fler än 0,7 procent av befolkningen.

Enligt Socialstyrelsens statistik för 2014 fick nämligen 226 684 hushåll ekonomiskt bistånd någon gång under året, i genomsnitt mer än hälften (6,5) av årets 12 månader. De utgör 5,6 procent av samtliga hushåll. Av alla barn i Sverige levde 7 procent i hushåll som fick ekonomiskt bistånd någon gång under året. 

Riksnormen för försörjningsstöd inbegriper inte bil eller semesterresor. Den omfattar tv-licens, men knappast att köpa en tv-apparat. Det sistnämnda kan den fattige förvisso beviljas stöd för med upp till 2 000 kronor efter en individuell prövning, men det är tveksamt om man enbart på grund av att det går att ansöka om, därmed kan anses ingå i kategorin som ”har möjlighet att betala för” en tv.

Att ha, eller ens i närtid ha haft och förbrukat, medel för oförutsedda utgifter diskvalificerar i regel för ekonomiskt bistånd, eftersom socialtjänsten undersöker vilka banktillgångar den sökande haft flera månader bakåt. 

Begreppet ”relativ fattigdom” kritiseras ibland för att de relativt fattigas andel av befolkningen kan synas öka när medianinkomsten gör det, utan att de som måste klara sig på 60 procent av medianinkomsten nödvändigtvis egentligen får det sämre materiellt, i vart fall inte omgående. EU-kommissionens mått på severe material deprivation är mer konkret – men omfattar i så fall långt fler än de 0,7 procent OECD räknar med. 

Att rapporten tar upp ökande inkomstklyftor som ett problem är välkommet. Folkhälsomyndighetens siffror där över en femtedel saknade medel för oförutsedda utgifter ska ställas mot en färsk Sifoundersökning beställd av SBAB, som visar att var tionde svensk har en miljon kronor eller mer på banken – i sig knappast den enda och verkligen inte den ekonomiskt klokaste sparformen. Snittsumman på svenskarnas bankkonton är 162 000 kronor. De pengarna finns hos andra än de 21 procenten i Folkhälsomyndighetens undersökning, eller de 5,6 procent av hushållen som lever på ekonomiskt bistånd. 

Att OECD lägger stor tonvikt på bostadsmarknaden är också bra. Dels för att man belyser problem med bostadsbrist och trångboddhet, men också för att man tar upp de kraftigt ökade bostadsprisernas roll i att förstärka ekonomisk ojämlikhet. Den som både sett sin bostad öka i värde och haft möjlighet att amortera på sina lån sitter i dag på tillgångar den som aldrig kunnat ta ett bostadslån inte kommer i närheten av.

Att OECD ändå underskattar omfattningen av fattigdomen i Sverige är beklagligt, då rapporten naturligtvis får en stor tyngd i debatten, och där siffrorna kan komma att användas för att ge en felaktig bild av läget – både från dem som vill förmedla en positiv bild av utvecklingen, och från dem som gärna tonar ner de materiella effekterna av fattigdomen i Sverige.