Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) kopplade greppet om partiledardebatten i riksdagen idag. Samma frågor avhandlades även i Sälen på Folk och försvar nyligen – och det poppar upp med jämna mellanrum. Av den nya undersökningen framgår inte bara en ökad upplevd otrygghet, i synnerhet bland kvinnor, utan också att upplevelsen är välgrundad – andelen kvinnor som utsatts för sexualbrott ökade under de senaste tre åren från 1,4 procent till 3 procent av kvinnorna i befolkningen (!). Märk därtill att merparten av dessa brott sker på allmän plats och utförs av en okänd förövare.
”En fruktansvärd ökning”, säger Brås generaldirektör Erik Wennerström. Och det kan man ju sannerligen hålla med om.
Fler poliser är ett ofta luftat svar i olika typer av otrygghetsdebatter. Men, som jag skrev nyligen i en annan bloggpost så befinner vi oss nu i läget att behovet av poliser överstiger mängden tillgängliga konstaplar. För få söker till utbildningen och ännu färre antas. Samtidigt blir jobbet tuffare och tuffare - till en inte särskilt imponerande lön. Redan här finns gott om virke till eldfängd debatt. Men är polisförsörjningsfrågan ens ett svar på frågan om kvinnors otrygghet?
I någon utsträckning, ja, kanske. Fler fötter som patrullerar och fler händer och hjärnor som utreder är förstås önskvärt och i förlängningen säkert också trygghetsskapande. Men annat måste förmodligen till. För trygghet är någonting annat än ingripanden och eventuella påföljder.
Idag har det meddelats att polisutredningen om den misstänkta gruppvåldtäkten av en rullstolsburen kvinna på Gotland i höstas läggs ned. Alla de fem misstänkta frias därmed. Redan i höstas när de misstänkta släpptes på fri fot blev det oerhört dålig stämning på Gotland, vilket följdes av demonstrationer och debatt samt mordhot mot dåvarande åklagaren. Även nu har polisen höjt beredskapen. I pressmeddelandet om beslutet hör man hur den nuvarande åklagaren nästintill vädjar om allmänhetens förståelse för beslutets oundviklighet. Så infekterat har fallet varit.
”Jag har varit angelägen om att vidta alla rimliga utredningsåtgärder som finns i syfte att utreda vad som inträffat”, bedyrar han. Men slutligen har han alltså landat i att brott inte kan styrkas. Omständigheterna och uppgifterna som har framkommit är motstridiga. Det har inte gått att bevisa att tvång, våld eller hot förelegat.
Jag betvivlar inte att den här åklagaren har vänt och vridit på varje sten. Det framgår att man verkligen velat göra sin läxa och det vore helt gräsligt om hot nu åter haglade över åklagarmyndigheten på grund av att det blott gör sitt jobb. Men det är dessvärre ofta exakt så här det är med våldtäkter. Allting landar i ord mot ord. Och eftersom vi inte har en lagstiftning utrustad med mallar för vad kvinnor antas vilja och inte, och med hur många, så blir det så här. Ofta.
Otrygghet, sägs det ibland, får inte hindra kvinnor från att göra som de vill. Gå ut när de vill, festa som de vill, leva sina liv. Det viktiga, sägs det, är att vi har ordentligt med poliser som kan lagföra och bura in buset.
Och visst, det där är förvisso viktigt. Men tipset ”Lev ditt liv, gör som du vill!” blir cyniskt om det levereras tillsammans med en kraftigt stigande otrygghet och löftet att övergreppet du eventuellt kommer att drabbas av ska utredas gediget – innan gärningsmannen släpps. Fortsätter utsattheten att öka på det sätt som vi ser i årets NTU så blir ett sådant råd till kvinnor direkt ansvarslöst. Då blir den enda rimliga uppmaningen till slut ”Var försiktig, akta dig!”, sorgligt nog.