Grym samtid drabbade gulligt barn

Debattbloggen

Jag skrev nyligen en text i vilken jag beklagar att Luciatraditionen inte hålls levande mer aktivt, inte minst i skolan och förskolan. Bara dagar efter att den texten har tryckts tvingas ett föräldrapar att be Åhléns ta bort en bild av sitt barn, eftersom han synts göra just det jag vill se mer av, dvs upprätthålla Luciatraditionen på bild. Vilket har retat rasister så till den milda grad att deras elakheter på nätet har gjort att familjen helt enkelt tappat sugen. Det är gräsligt.

Alla som är föräldrar kan säkerligen sätta sig in i hur ungen blir glad och pirrig av att väljas ut till en reklam, hur man själv blir stolt över sin söta unge och det lilla äventyr familjen får vara med om. Tänk sedan hur den lilla sötman och stoltheten plötsligt förbyts i veritabla uppkastningar på internet. Hur det blir rälig samtidsdebatt av det som bara skulle vara någonting skoj, ett fint minne. 

Att vara gulligt barn i Luciakrona ska inte vara en politisk handling. Det ska vara exakt ingenting mer än det: söt unge i Luciakrona. Men så kunde det inte få vara för det här barnet och hans föräldrar och det är förfärligt. Och inte är det första gången heller

Nu ser jag här och var i flödena att en del resonerar kring Åhléns eventuella bakslughet med kampanjen. Kedjan visste säkert att kampanjen skulle få negativ uppmärksamhet, säger en del. De slemma PR-genierna på Åhléns har säkert kalkylerat med att det skulle bli både hatstorm och motreaktion, förklaras det. Det är Åhléns som har varit cyniska, inte hatarna på internet. Åhléns ”gjorde det” för att provocera. 

Gjorde det?? Gjorde vadå? Valde Åhléns ”fel barn” för att jävlas eller exakt vad är det man vill ha sagt i den här förklaringsmodellen? Provokation, säger ni? Varför är det här barnet ”provocerande”? Varför skulle någon ha rätt att bli provocerad, harmsen eller förgrymmad över detta? Vari ligger provokationen? 

För mig är det enkelt. Om man uppfattar ett svart barn i luciakrona som en provokation, då bör man problematisera den reaktionen mer och Åhléns mindre. Resonemanget i sig går hatarna till mötes och behandlar deras ilska som i någon mening ”naturlig”. Det finns det ingen anledning att göra. 

För den här ilskan är inte naturlig. Inte ett spår. Man har inte rätt att skriva att man kräks, att det är vidrigt, att Åhléns  ”skändar” Lucia genom denna kampanj. Det är inte begripligt på en fläck att man kokar över i raseri över ett svart barn med tärnljus i handen. 

Ingenting är skändligare än hur detta barn har behandlats. Ingenting