Nej, alla medel är inte tillåtna för att kväsa populism

Debattbloggen

Det finns mycket som oroar mig. En sådan sak är valet i USA. Tänk om Donald Trump vinner? Det är en skrämmande tanke att så mycket inkompetens kommit så långt. Riskerna med detta är betydande. I väntan på resultatet får man slå bort tanken, förlita sig på att begreppet wisdom of the crowd” fortfarande äger någon sorts giltighet, trots att vi hamnat där vi har.  

Trots att detta oroar mig mycket har jag inte delat särskilt många av de Trump-relaterade hånartiklar, memes, klipp och bilder som snurrar på nätet. Gudarna ska veta att karln är lätthånad. Och klippen och hånet är ofta träffsäkra och roliga, alternativt oemotståndligt stjärnspäckade – som så ofta med saker som trillar ur amerikanska valrörelser. Så jag har kommit att fundera allt mer på varför jag drar mig för att dela de där grejerna. Vad är det som tar emot? 

Idag såg jag en liten film där Robert de Niro lägger ut texten om vad han tycker om Donald Trump. De Niro anser att Trump är bland annat en skit, bedragare, idiot, fähund osv. Skådespelaren berättar också att han skulle vilja slå Trump på käften – en kommentar som förstås alluderar på när Trump själv sade detta. 

Häromdagen delades ett klipp där sångaren Bono ”debatterar” mot ett par klipp där Trump på sitt sedvanligt vulgära sätt pratar om hur rik han är, om muren han vill bygga mot Mexiko (”En mur, som i Berlin?, frågar Bono). 

Bono övergår sedan till att skuggboxas mot en loopad version av tillfället då Trump ville slå någon på käften. Efter ett par upprepningar konkluderar Bono att Trump uppenbarligen vill slå ”alla” som står upp emot honom på käften. Och så eskalerar showen och folk jublar och enigheten är underbar och total mot svinpälsen som vill slå alla goda människor på käften. Jag tittar och det känns bara obehagligt alltihop. 

Jaja. Massutspel är alltid lite obehagliga, det är väl inte hela världen? Nog är Trump så illa att alla medel är tillåtna för att förhindra det katastrofala: att han blir president? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Alla medel är inte tillåtna. Inte om man är det minsta intresserad av hur man själv framstår. Alla som deltar i en samhällsdebatt, vare sig den utspelar sig i Sverige eller USA, borde lyssna mer på Michelle Obama, som på Demokraternas konvent i juli uttalade följande: 

”Our motto is: When they go low, we go high!” 

Det är ett gott råd. Och att ”go high” är inte att, som De Niro, ta fasta på motståndarens uslaste sidor och bli likadan själv. Att ”go high” är inte att förvanska motståndarens ambitioner och hetsa folksamlingar att tro att någon har för avsikt att begå våld mot dem alla. Sådana handlingar ska man hålla sig för god för, om man verkligen vill ”go high”. 

En show som ska få alla som inte vill tas för bigotta Berlinmursförespråkare att överge Trump. Det är kanske Bonos och U2:s syfte. Vad Bono inte förstår är att många av dem istället undrar över relevansen i att kritisera en mur som stänger ute med anspelningar på en mur som – under vapenhot – låser in. Man kan ogilla båda murarna absolut. Men man bör vara ärlig med att Berlinmuren har viss särställning när det kommer till murars ondska. Annars blir argumentationen oren och, för att tala med Michelle Obama, ”low”. 

Dessutom: inte nog med att det är fel att sjunka till motståndarens låga nivå, det är dessutom inte ett dugg självklart att effekten av det är gynnsam. Trump gynnas av sin status som ”anti-etablissemangs-snubbe-som-säger-vad-alla-tänker”. Det är den nisch han hela tiden strävat efter. 

Alltihop är givetvis överförbart till svenska förhållanden. Vi har kanske ingen regelrätt Trump i politiken, men vi har en synnerligen levande misstro gentemot såväl medier som etablerade partier bland en väljarskara (Sverigedemokraternas) som växer för varje val som går. Hur hanterar vi det? Som Michelle Obama förespråkar eller mer som Bono? 

Tja, vi har ett medieskrå som har utpräglat svårt att låta bli att applicera ett hemtamt SD-varningsraster på allt de ser och beskriver. Det går helt automatiskt. Jag tänker på detta när jag läser ett förvisso intressant reportage i DN om staden Riace i Italien där integrationen enligt uppgift går jättebra (10-15 procent av de invandrade har fast jobb). Beskrivningen är inte utan luckor – det berättas om somaliskan Rawda som tjänar lika mycket/lite som en italienska (runt 700 euro i månaden) på sitt hantverksjobb. 

”Rawdas hantverk är ingen fritidssyssla. Det är ett dagligt arbete med fasta arbetstider för vilket hon får en månadslön på 700 euro. Inte så mycket, men familjen har ingen hyra att betala och även gas och elektricitet är inkluderade.”

Exemplet är tänkt att illustrera en lyckad integration och ja, det är bra att Rawda har jobb. Men frågorna som radar upp sig i bakhuvudet ställs aldrig i reportaget. Om Rawda inte har hyreskostnader – vem betalar då hennes hyra? Bor hennes italienska kollega också hyresfritt? 

Däremot bjuder artikeln på stränga tolkningar av uttalanden. När en grönsakshandlare kommer till stan för att sälja varor inleder journalisterna ett samtal med honom. Vad som sägs inledningsvis vet vi inte, men det vi får veta är följande: 

”Plötsligt byter mannen ämne och kommer med ett rasistiskt utspel:

– Mussolini betalade folk för att de skulle arbeta. I dag betalar vi dem för att de inte arbetar, säger mannen som inte vill uppge sitt namn.”

Kanhända sade mannen i fråga mängder av rasistiska saker före och efter det ovan angivna citatet, det kan jag inte gissa om. Men det jag ser ovan är inte rasism, utan en invändning mot avsaknaden av incitament i fördelningspolitiken. Det är inte ens uppenbart att personen i fråga gillar Mussolini, även om det inte direkt bygger på hans pluskonto att han väljer just Mussolini som exempel på sin poäng. Dock: hans poäng är inte rasistisk per se. Och det är inte reporterns sak att skriva den tolkningen på läsarens näsa. Och tro mig, läsaren ser och drar slutsatser om media av sånt här. Relevanta frågor ställs inte, men uppfostrande epitet placeras ut.  

Idén att det går att kväsa populism genom att blåsa upp det dåliga hos populister enligt alla medel är tillåtna-mallen, snarare än att försöka förstå och tala med väljarskarorna som dras till dem, är skadlig och farlig. Resultatet blir att det ropas varg så ofta att varningsorden sedan länge har vattnats ur. 

Nej, kanske inte riktigt samma som Berlinmuren. Nej, kanske inte nazizm, inte riktigt. Nej, kanske inte riktigt som DDR. Nej, kanske inte Mussolinirasist. Nej, inte bruna råttor, inte bokstavligen, men... 

Och plötsligt står det en varg i Aktuelltstudion. Och alla varnar och larmar. Men vargen ler förbindligt och säger. Äh, ni vet ju hur det brukar låta från PK-maffian! 

Jo, det finns mycket att oroa sig för. Poängen med poster i den här bloggen brukar vara att inbjuda till och uppmuntra till mer och yvigare debatt. Vi debattredaktörer gör ju gärna det. Men jag vet inte. När konsensuskulturen ligger på golvet och kippar efter andan är det inte direkt yvighet och mer vevande man känner ett sug efter. Inte heller efter fler epitet, snålare tolkningar och fulare knep. Nej, snarare är det en mindre, generösare och mer beskedlig debatt vi behöver. Med renhåriga, generösa deltagare.