Törn för tillit mellan stat och kommun

Debattbloggen

– Det är viktigt att värna kommuner och landsting, säger Magdalena Andersson vid budgetpressträffen

Beviset på att hon gör det är att dagens största budgetsatsning är 10 miljarder till kommunerna. Vem som får ta äran åt sig för satsningen är oklart. ”Välfärdsmiljarder”, är namnet S ger den. Finansministern underströk under presskonferensen att kommunerna gläds åt dem. Men när Vänsterpartiet höll pressträff en stund senare hade pengarna döpts om till ”vänstermiljarder” och Ulla Andersson förklarade frankt att den slanten minsann inte fanns på förhandlingsbordet när samtalen började. 

Frågan är om äran för detta är så himla mycket att slåss om, när allt kommer omkring. Självklart gläds kommunerna åt dessa pengar. I ett pressmeddelande välkomnar SKL:s Lena Micko artigt pengarna och förklarar att ett generellt statsbidrag på 10 miljarder kronor per år givetvis är välkommet.

Men hon lägger även till att ”de pengarna inte på långt när kommer att räcka till allt”. Och samtidigt rasslar det till i alla medieredaktioners inkorgar när facken och intresseorganisationerna påbörjar huggsexan om de 10 miljarderna. En betydande del bör gå till skolan, manar Lärarförbundet. Stärkt bemanning i vården behövs, säger Läkarförbundet. Våra medlemmar behöver fler kollegor och fler chefer, slår Visions förbundsordförande Veronica Magnusson fast. Och så vidare. 

Detta är problemet med kakor. Om många ska dela på dem blir bitarna till slut bara smul. Men visst, 10 miljarder är ingen liten kaka. Nog ska den komma till nytta. Samtidigt finns det som bekant andra områden som förorsakar viss oro ute i kommunerna. För några veckor sedan höll Magdalena Andersson en annan presskonferens, en vars budskap upprepades även i dag – nämligen det om de förändrade ersättningssystemen för ensamkommande barn. ”Nu tar vi kontroll över miljardrullningen och kan sänka kostnaden med 7 miljarder årligen på ensamkommande”. 

Ena handen ger 10 miljarder per år. Den andra stramar åt med 7. Visst, regeringen lovar att hjälpa kommuner som upplever sig särskilt drabbade av förändringarna, men att det skapar oro är uppenbart. Det är ju därför införandet av det nya systemet har skjutits upp med ett halvår, som en eftergift till de stressade kommunerna. 

Den eftergiften verkade dock inte förorsaka några stora jubelrop i kommunerna. ”Kaffepengar” menade Moderaternas Pia Almström i Kävlinge. Kommunerna har tecknat avtal som de inte kan ta sig ur, det gjordes under pressade, närmast panikartade, omständigheter då det inte direkt var ”köparens marknad” när det gällde boenden – och nu upplever man det som att regeringen tagit en springnota och lämnat mottagande kommuner sittande med räkningen. 

Regeringen måste göra något. Kostnaderna rusar och det är ohållbart. Men det är synd att ”göra något” i det här fallet också blir en törn för tilliten mellan kommun och stat. Nästa gång staten ber kommuner om panikhjälp kanske de inte är lika benägna att komma till undsättning.